Allt jag inte kan säga

Jag blir glatt överraskad. Inte för att jag hade någon förförståelse, utan för att jag valde bok på måfå. En samling essäer var kanske inte heller det jag tänkt läsa, men något drog mig till verket, om det så var titel, omslag eller något jag läst någon gång, men inte minns.

Redan den första essän drar in mig med en tydlig språklig begåvning och skärpa i blick och formuleringar. Det är pappan som är dödssjuk, pappan som är och alltid har varit en egoistisk alkoholist, men som också är just pappan. Emilie Pine beskriver det komplicerade förhållandet, men också kärleken, omsorgen. Och det mest intressanta är hur hon formulerar sig kring minnen, hur de inte delar minnen kring händelser de delat, upplevt tillsammans. Det är också fascinerande att läsa gestaltningen av en relation där du som genom ett prisma kan se en person både som den förälder som svikit och som den person som ståndaktigt lever sitt liv, där den senare är en person du kan förstå och respektera, medan den första är ett sår som aldrig läker.

Pine fortsätter att ta sig ann ämnen genom sitt livs perspektiv och händelser. Hon skriver om kroppen, om både mens, våra kroppshyddor, behåring, klimakteriet och behagsjukan. Hon skriver om fattigdom och mobbning. Om vad ensamhet kan göra med en ung människa. Hur hon missbrukar både droger och uppmärksamhet, hur allt faller samman och hur hon samlar ihop sig, och skapar sig ett liv, hur hon blir arbetsnarkoman. Det är fint att läsa om när hon inser att hon blivit våldtagen, inte bara en utan två gånger och hur hon som både kvinna och feminist skyddat sig mot det, tänkt på det som sex som skedde mot hennes vilja. Hon som ändå är påläst, engagerad, kunnig i feministiska frågor har själv inte kunnat placera sina upplevelse där de hör hemma.

Det är hela tiden feministiskt och ärligt i feministiska tillkortakommanden, kampen med det internaliserade. Även om inga av de feministiska frågor hon tar upp är nya för mig är de ändå intressant formulerade och  gestaltade på ett vis som är givande att läsa.

Om boken / baksidestext:

"Jag är rädd för att vara kvinnan som stör. Och för att inte störa tillräckligt. Jag är rädd. Men jag gör det ändå."

I denna självlysande debut skriver Emelie Pine om de händelser som har format hennes liv. Hon skriver med radikal uppriktighet om infertilitetens outsägliga sorg, om att ta hand om en alkoholiserad förälder, om tabun kring den kvinnliga kroppen och den kvinnliga smärtan, om ofrivilligt sex och våld mot det egna jaget. Förkrossande, gripande och insiktsfull - och trots det fylld av glädje - är "Allt jag inte kan säga" en oförglömlig utforskning av hur det känns att leva i världen.

• Titel: Allt jag inte kan säga
• Författare: Emilie Pine
  
• Översättare: Matilda Södergran
• Utgivningsår: 2020
• Förlag: Wahlström & Widstrand
• Bok #8 2021