Bärarna

För mig var det här ett skönt avbrott, en ren nöjesläsning eller vad jag ska kalla det. Jag läser ju alltid för nöjes skull, men det kan vara mer eller mindre lättsmält. Och det här är lättsmält, men det sagt utan värdering. Det är nämligen bra. Jessica Schiefauer kan skriva.

Jag läser det här som en berättelse om sanning och världsbilder. Berättelsen utspelar sig efter att en typ av smitta brutit sönder den värld vi lever i nu, och på så långt avstånd i tid att det måste vara flera generationer framåt. Kvinnor kallas bärare, och män spridare och den smitta som härjat tycks drabba män, även om kvinnor kan smittas. Kanske är det männen som blir aggressiva, och kvinnorna dör? Det är inte synliggjort exakt vad det handlar om. Vilket jag kan sakna. Det behöver inte vara allt för nedtyngt av den typen av fakta, men jag hade velat veta mer. Kvinnor lever i alla fall för sig och insemineras och föder bara kvinnobarn, givet det här så är kvinnor självklart lesbiska och lever i tvåsamhet, även om det också tycks kunna vara så att kvinnor lever tillsammans i andra konstellationer. Som Nikki som är uppvuxen med två systrar. Män har inte utrotats, dels får jag anta eftersom deras sperma behövs fortfarande, och dels för att man använder dem som råmaterial för forskning - främst för att hitta botemedel mot smittan. Män avhumaniseras. Det tycks också finnas någon form av mellanting som kallas xerxes, män som inte är män och därmed inte smittas. Men de verkar inte vara kvinnor och de verkar inte vara transpersoner. Utan någon form av män. Exakt hur dessa uppstått förstår jag inte heller, den xerxes som Nikki träffar har forskats fram i någon form av tvillingexperiment som inte fungerade. Men det framstår inte som att det är så alla skapats. Hur som helst utsätts dessa för fördomar.

Världen som Schiefauer skapat känns trovärdig. Hon har använt roliga lösningar kring arbetsfördelning, en form av monitärt system och direktemokrati. En rolig detalj är att alla har ett träd hemma, men en nackdel är att jag inte alltid såg framför mig exakt hur det löstes rent praktiskt. Hur växte träden i lägenheterna? Vilka delar var inne och vilka ute, och hur skapades täta, varma hem ... det var inte klart för mig. En annan fin sak var att det i den här framtiden är självklart att inte äta djur, å andra sidan behandlas män som djur, avhumaniserade. Träden sågs inte heller som material, utan snarast som något heligt i det att de tillför naturen och människan så mycket gott genom sin roll i ekosystemet. 

Det är lite oklart för mig varför Nikki känner så direkt att hennes livspartner Simones agerande gör det omöjligt att leva med henne. I alla fall initialt. Hon reagerar oerhört starkt på att Simone inte berättat sanningen om sin uppväxt och bakgrund. Och hon reagerar så innan hon får reda på exakt hur vidrigt Simone betett sig, och jag vet inte om jag egentligen förstår om Nikki upplever Simones agerande som lika klandervärt som jag gör. Det är lite märkligt att hon drar sig undan direkt och att de inte egentligen har några samtal om det Simone gör och gjort, eftersom jag förstått deras relation som djup och stabil. Nikki förlorade sin familj, och som jag läser det har hon knutit ann på ett djupt plan till Simone, så det förvånar mig att hon så snabbt bryter.

Så småningom blottläggs att världen inte är så som Nikki och hennes vänner trott, att det är en konstruerad bild och som bara delvis är förankrad i sanna förhållanden. Och det i sig är intressant, men samtidigt är det här också en svag del i berättelsen. Det framgår inte riktigt vem som vill vad och varför, även om bitar kommer fram. Det är förvisso inte bärande för berättelsens huvudtråd, men det stör mig lite. Det känns som om jag snuvas på något, jag hade velat veta mer för en mer helgjuten upplevelse.

Om boken / baksidestext:

Vad gör en pandemi med människor? Bärarna utspelar sig i en värld där en smitta har härjat i många decennier, en smitta som tvingat män och kvinnor att leva åtskilda. Kvinnorna styr, och samhällets redan skrala resurser delas systerligt, eller används i jakten på ett botemedel. Men ordningen har börjat ifrågasättas.

Nikki lever med Simone. De har egentligen aldrig pratat om att bli föräldrar. Men så vill Simone absolut bära ett barn. Det visar sig bli både svårare och farligare än Nikki kunnat ana. Nikki upptäcker saker - om Simone, om sig själv och om det samhälle hon lever i - som kastar henne ut i något hon aldrig hade kunnat föreställa sig.

Tvåfaldigt Augustprisade Jessica Schiefauer har skrivit en tät och spännande roman om kärlek, föräldraskap och livsvillkor i ett samhälle både likt och olikt vårt eget. "Bärarna" är hisnande läsning.

Det till trots är det en bok jag skulle rekommendera den som vill ha en underhållande och välskriven berättelse. Karaktärerna är väl gestaltade, miljöerna levande och relationerna intressanta. Det som är allra mest givande är hur fördomar och rädsla gestaltas, greppet att lyfta tendenser från vår egen samtid in i en alternativ verklighet fungerar.

• Titel: Bärarna
• Författare: Jessica Schiefauer
• Utgivningsår: 2020
• Förlag: Romanus & Selling
• Bok #4 2021