En stund är vi vackra på jorden

Det är något väldigt drabbande med vittnesmål om den vilsenhet ett utanförskap orsakar en människa. I Ocean Vuongs femåriga perspektiv: de andra barnen har mycket mer liv, där han gråter under köksbordet. Annorlundaskapets eviga närvaro. Som norminkluderad känner jag igen blicken på mig själv, för den är mänsklig, och behovet av att tillhöra - och förstår därmed vilken enorm gradskala det är. Blir en brygga in i en drabbande empati för det öde du föds till genom att bryta mot rasnormer. Dessutom växer Little Dog, som pojken kallas, upp i skuggan av krig, med en mamma och mormor som bär med sig minnen och erfarenheterna av kriget i Vietnam. I mormoderns berättelse finns en sorglig kärlekshistoria, där morfadern inte fick hennes brev och när hon slutligen kom till Amerika hade han hunnit gifta sig med någon annan. (Hur de löste att han då var gift med två personer förtäljer inte historien.) Men det är tydligt att kärleken finns kvar, hur morfadern bär ett fotografi av henne i bröstfickan. Morfadern som visar sig inte vara Little Dogs biologiska, eftersom mormodern redan var gravid när de träffades, hon prostituerad i - tror jag - Saigon. Det är också en väldigt fin aspekt, både i relation till morfaderns inställning och till boken i stort. Det är naturligtvis och tydligt en personlig katastrof som alla de här människorna gått igenom, men där finns inget fördömande rörande prostitutionen - i det att det handlat om överlevnad.

Även om boken mestadels utspelar sig i USA får jag en givande berättelse om Vietnam, sådant jag vet levandegörs - som att kriget är en del av nutiden. 

Ocean Vuong berättar också historien om en ung homosexuell och hans första kärlek och relation, det är vackert, nära, levande och destruktivt, utplånande och känns väldigt ärligt. Det är en lika viktig tråd som den om att vara asiat i USA och om att leva i fattigdom, om klass. De här tre trådarna väver om varandra. Men det är också en berättelse om ord, om språket, om att fånga in livet med dem och vad de kan göra för oss.

Det är bitvis nästan lyriskt. Mestadels fungerar det, men ibland känns det för mig väl teatralt. I stället för att dra mig nära alienerar det mig då. Men det är oftast vackert och levande.

Jag kan känna igen den osäkerhet Vuong beskriver kring sin karaktär: sökandet, hur han beskriver att han börjar allt med ett "kanske" och avslutar med ett "tror jag". Det hakade i något i mig. Han beskriver det som en brist, en oro, men jag ser det som ett sätt att vara människa. Sedan har jag respekt för att vår placering i normerna gör att det faktiskt betyder olika saker på individnivå att ha de känslorna.

Jag tyckte om att läsa En stund är vi vackra på jorden. Det kändes som en historia jag inte hört förut, på ett språk som var personligt (för det mesta) och som levandegjorde både en individ och samhällsaspekter.

Om boken / baksidestext

... så eget, och så skimrande. // vibrerar av vetskapen hur värdefulla orden är.
P1 Kultur

En roman som tar andan ur mig det bästa jag läst på länge.
Therese Eriksson, Vi Läser

Storartad roman
Svenska Dagbladet

En stund är vi vackra på jorden är ett brev från en son till en invandrad mor som inte är läskunnig och som därför aldrig kommer att förstå allt det han längtar efter att få säga. Ändå måste huvudpersonen Little Dog, som är i tjugoårsåldern, försöka hitta de rätta orden.
Berättaren mobiliserar språkets hela kraft för att fylla det hålrum där orden sviker och våldet regerar. Som i hemmet präglat av fattigdom och armod, där en mor och mormor med traumatiska erfarenheter av Vietnamkriget tar ut sin frustration på Little Dog mellan manikyrkunderna. Som i det omgivande samhället som märker ut hans gryende sexualitet som fel. Den första förälskelsen i en äldre pojke, en förtrollad sekvens som utspelar sig mot fonden av ett USA söndertrasat av klassklyftor och en skenande opiatkris, blir endast en tillfällig respit från kampen för att hitta en plats, sin plats. Little Dog fortsätter att samla sina trasiga bitar och tvätta dem rena från råhet och smuts tills de skimrar av förundran.

en roman som är en av de bästa jag läst på mycket mycket länge
Ulrika Milles, Kulturnyheterna SVT

Den litterära gestaltningen liksom språkarbetet är av högsta verklighetsförflyttande karat - en sann njutning att läsa.
Aftonbladet

Andäktig och skimrande vacker roman med självbiografiska inslag av 31-årige vietnames-amerikanen Ocean Vuong. Med ett fantastiskt språk skriver han brev till sin mamma som inte kan läsa. Om kriget, identitet, familj och att våga bli sedd.
M-magasin

Intensivt och språkskimrande // en sårig och mänskligt angelägen berättelse. Omöjlig att glömma.
Borås Tidning

vårens bästa roman
Jonas Eklöf, Vi Läser

Ocean Vuong är så oerhört bra när han är bra.
Tidningen Vi

En stund är vi vackra på jorden är alltså en gripande familjehistoria, en vacker (och så småningom tragisk) kärleksberättelse och en brännande aktuell socialrealistisk skildring av ett USA på randen till ett inte alls otänkbart katastrofalt socialt sönderfall.
alba.nu

En så väldigt vacker och välskriven bok om klass, familjeband och om att våga följa sitt hjärta.
Sandra Beijer

Det är en sällsynt fröjd att läsa // känns som en oförglömlig läsupplevelse.
Bernur

en roman full av sinnesintryck
Expressen

fint översatt av Andreas Lundgren som lyckas fånga det både sirliga och svulstiga i Vuongs språk
ETC

Intensiv, sårigt vacker berättelse om sökandet efter identitet i en sönderfallande och våldsam värld
Barometern

Att läsa den har boken är att låta hela ditt liv fyllas upp av den, men inte på något övergående sätt. Vuongs poesi stannar kvar i blodet långt efter det att orden tagit slut.
USA Today