Förintelsens barn

Margit Silberstein har berättat sitt liv och jag lyssnar på boken där hon själv och hennes bror läser, brodern läser faderns brev som de översatt långt efter hans död. Det som lockade mig med boken var spridda ord om att det skulle handla om det där arvet. Vad det gör att vara barn till några som överlevt förintelsen, hur traumat ärvs och hur det påverkar en människa.

Det finns aspekter av detta i boken, absolut, men de är få och relativt ytliga. Det är för mig tydligt att Margit Silberstein som är journalist är obekväm med att rikta blicken mot sig själv, tala om det egna. Journalisten lägger krokben för författaren, där en barndom hade kunnat gestaltas och göras relevant blir det i stället små anekdoter som inte tar sig in i läsaren.

Det är kanske fräckt när någon berättar sitt liv, men min känsla är att den här boken inte har någon särskild verkshöjd. Jag skulle tyckt att den räckte fint som en egenutgivning för närmast berörda. Men det känns lite skamligt att känna så, eftersom varje röst om förintelsen behövs. Men det är väl just det, jag tycker inte att den levererar i relation till mina förhoppningar och hur den säljs in. Det är mycket om uppväxt i femtio och sextiotalets Sverige. Små anekdoter från barndomen, saker som känns intressanta för den som har en relation till författaren, men inte för andra.

Det finns så klart guldkorn, och bitar värda att stanna vid. Breven från fadern är fina att ta del av. Och det är lite intressant när Margit Silberstein intervjuar sina söner, där finns saker i det som de säger som är värda att stanna upp vid. Men problemet är väl att det inte görs.

Jag hade önskat att författaren hade omfamnat den roll som hon säkerligen är mer bekväm i: journalistens. Att hon hade grävt mer i de brännande frågorna och använt sig själv och sina barn och rotat runt mer där. Kanske intervjuat andra barn och barnbarn till förintelseöverlevare, talat med psykologer och andra kunniga. 

Nu är det alltid lite vanskligt att önska sig en annan bok än den du har i handen. Det är den här boken jag läst. Och den var tyvärr inte något jag kan rekommendera någon annan.

Om boken / baksidestext:

Auschwitz, själva symbolen för nazisternas dödsmaskineri, befriades den 27 januari 1945. Men Förintelsen slutade inte där. Den gick i arv och sipprade in i blodomloppet hos Förintelsens barn. Det här är en bok om det tunga arvet, om känslan att finnas till istället för alla de som slutade sina liv i gaskamrarna. I barnen skulle en förlorad värld återuppstå. Vem kan leva upp till det?

Men det är också en berättelse om två människospillror, mina föräldrar, som möts igen efter kriget, i Norrköping. Om deras strävan att i skuggan av de döda, bygga ett nytt liv i det svenska folkhemmet. Den handlar också om min egen historia i två världar, den judiska och den andra stora världen. Till dem som tvivlar: Det går alldeles utmärkt att vara både jude och svensk!

• Titel: Förintelsens barn
• Författare: Margit Silberstein
• Utgivningsår: 2020
• Förlag: Albert Bonniers förlag
• Bok #13 2021