I skuggan av Assange

Det är sannolikt inte en slump att omslaget till Anna Ardins I skuggan av Assange - Mitt vittnesmål är helt i grått. Det här är en bok och en författare som undviker det svartvita på ett förtjänstfullt vis.

Jag har inte varit särdeles intresserad eller investerad i Assange, och särskilt inte i sexualbrottsanklagelserna. Jag har förutsatt att kvinnorna talat sanning, att det funnits skäl till att polis och åklagare fortsatt att mena att ett brott begåtts, jag har inte riktat särskilt mycket uppmärksamhet mot det som skett kring fallet. All vansinnig smutskastning. Jag har noterat att personalen på Ecuadors ambassad verkade lida av att ha Assange där och fick känslan av att han var en narcissistisk rövhatt, men inte förrän jag läste boken förstod jag hur rätt jag hade.

En av de mest imponerande sakerna med Anna Ardin är att hon hållit sig från att berätta den här historien, anledningen har varit att inte förstöra en eventuell rättegång. Men ändå. Den andra imponerande saken är hur hon beskriver sig själv. Hon vägrar att skönmåla, utan framstår som helt mänsklig i sina relationer och sitt agerande, alltså på ett vis som sällan är hur människor väljer att porträttera sig själva.

Boken redogör för hur Ardin möter Assange, hur han agerar och hur Ardin på grund av en kontakt med en Maria går till polisen. Det som ingen av kvinnorna förstått är att deras fall hamnar under allmänt åtal och det hela är snabbt utanför deras kontroll eftersom det hela läcker till media. Det hela hade också kunnat undvikas, som jag förstår det, om Assange gått med på att gå och hiv-testa sig. Det vägrade han. Efter att snöbollen börjat rulla växer den, och Ardin finner sig mitt i en internationell skitstorm där Assange skyddas och kvinnorna misstänkliggörs. Ardins liv slås sönder, hon förlorar jobb, kan inte bo hemma, är paria i dejtinglivet, och måste under några veckor fly landet på grund av hotbilden.

Det är förvånande att så många människor har svårt att få ihop att en person kan göra bra saker med en hand, och dåliga med en annan. Det som räddar Ardin i den offentliga rättegången är när Assange börjar göra dåliga saker med båda. Det borde inte ha behövts.

Ardin tar själv upp Bjästafallet där en ung flicka utsätts för en oral våldtäkt av en skolkamrat och trots att han döms står både skola och samhälle på hans sida. Det möjliggör för pojken att våldta igen, och orsakar så klart mycket lidande för de som utsätts för honom. Det viktigaste med den historien och något som Ardin lyfter är hur kontraproduktivt det är att framställa våldtäktsmän som monster. De är för det allra mesta vanliga pojkar, killar, män. Det ska inte missförstås som att alla män är potentiella våldtäktsmän, eller att våldtäkt är inom ramen för det normala. Utan att människan är mer komplex än så.

På samma vis är våldtäkts- och övergreppsoffer mer komplexa än de vanligen tillåts vara. Här är ytterligare en styrka i Ardins berättelse. Hur hon beskriver sig själv, sitt agerande och hela samvaron med Assange. Jag vet inte om det som hon beskriver (förutom kondomaspekten) är ett övergrepp i lagens mening, även om det tydligen fanns fog för att ta upp det rättsligt, men jag upplever det oavsett definitivt som ett övergrepp. Hon beskriver trovärdigt strategin att undvika ett övergrepp och obehag genom att försöka omformulera rollerna i stunden, att bli mer aktiv för att inte bli en sak. Jag har inte varit med om det själv, men det är ändå inte svårt att föreställa sig känslan i en intim situation där någon signalerar att något kommer att ske med eller utan min medverkan, och att det minst kostsamma agerandet är att medverka. Assange verkar ha använd sitt våldskapital i den förhandlingen. Han verkar ha tyckt om att signalera överlägsenhet. I beskrivningen av samlaget är det också tydligt att Assanges beteende som fasthållande och att med våld pressa isär hennes ben är något som hon bara kan slippa genom att gå med på saker. Samtalet om hur och varför vi gör saker i sängen är viktigt att fortsätta ha, med medvetenheten om att det är så många olika saker som spelar in i våra relationer.

Assange tycks ha en grandios och skadad självbild. Som tonåring dömdes han för dataintrång, fick borgen betald av kändisar och levde sedan i slottsmiljö hos någon välgörare. När han är hos Ardin agerar han tydligt efter modellen att han är av en annan sort, den sorten som inte behöver ta hänsyn till någon annan än sig själv. I agerandet kring övergreppsanklagelserna drar han också ner Wikileaks i fallet, han är större än rörelsen. Att han inte tvättar sig förstår jag inte som ett drag på en autismskala, utan som ett sätt att säga att han står över alla andra. Och sedan detta med kondomen som han verkar ha som vana att ha sönder, det verkar också vara en del av samma personlighetsmönster: han vill befolka världen.

En intressant tråd i boken är Anna Ardins pojkvän. Hon har en osund binding till honom, alltså inte sjuklig - utan just osund i det att hon går över sina gränser eftersom hon inte kan släppa honom. Också skildringen av det är mänsklig. Och även om han ställer upp för henne rent praktiskt har jag väldigt svårt att se honom i ett sympatiskt ljus. Det är en sak när vi människor av en massa olika anledningar behandlar varandra illa i kärleksrelationer, men att han fortsätter att göra det när hon är som mest sårbar - det är ett riktigt lågvattenmärke som jag hoppas att han skäms över och kanske lärt av.

Lite komiskt är det med Anne Rambergs utspel efter boken kommit, eftersom det i boken framkommer att hon gjort bort sig redan innan. Att uttala sig nu upplever jag inte bara som smaklöst, utan faktiskt som barnsligt. Hon hade klarat sig så mycket bättre om hon hållit tyst.

Anna Ardin har gått vidare i livet. Hon har man och två barn och arbetar som diakon. Det skulle inte förvåna mig om hon återkom i politiken, hon verkar ha fortsatt att göra sin röst hörd (nej, jag har inte så bra koll på henne i offentligheten). Och jag för min del är glad om hon skulle ta mer plats, av det som framkommer i boken är hon en vettig röst och en röst fylld av empati och humanism.

Jag var inte så sugen på att läsa vittneslitteratur, och det som sägs i boken är inget som är nytt för mig. Men däremot är jag glad att jag läste den. Dels är det en solidarisk handling att lyssna på en kvinna som blivit så galet drabbad bara för att hon gick till polisen. Jag är också glad att Anna Ardin skrivit boken. Det hon vittnar om är viktigt, och hon formulerar sig tydligt och övertygande. Ingen borde uttala sig i frågan utan att ha läst boken. Det Ardin framförallt bidrar med är de grå tonerna i ett samtal som allt för ofta ses i svart och vitt, och det är bara när vi ser det grå som vi kan skapa förändring, ha samtal som är meningsfulla. Och det behövs, tyvärr, fortfarande.

Om boken / baksidestext:

"Anna Ardin har skrivit en uppriktig bok om livet i skuggan av en hjälte. En rapport som vi kan ställa sida vid sida med Klubben, Catch and kill och She said i kategorin upprättelser." Expressen

Under våren 2010 är visselblåsarsajten Wikileaks på allas läppar. Den organisation Anna Ardin arbetar för bjuder in talespersonen Julian Assange till ett seminarium i Stockholm. Eftersom han av säkerhetsskäl inte vill bo på hotell får han bo i hennes lägenhet. När Julian en vecka senare flyttar ut är Anna en av de två kvinnor som går till polisen och berättar att han utsatt dem för sexuella övergrepp. Istället för att vittna i den rättegång som aldrig blev av, skildrar hon här sina upplevelser.
Det är också en berättelse om ett drev, där Anna utsattes för så mycket hot och hat att polisen bedömde att hon behövde personskydd. Ett vittnesmål om tio år i skuggan av en hjältemyt och en appell för att belysa kvinnors rättigheter, som allt för ofta hamnar i skuggan av sådant som anses viktigare. Det är en historia utan änglar och utan monster, där hjältar kan vara skurkar och där sanningen ofta finns i nyanserna mellan det svarta och det vita.

• Titel: I skuggan av Assange - Mitt vittnesmål
• Författare: Anna Ardin
• Utgivningsår: 2020
• Förlag: Bazar
• Bok #5 2021