Jag borde sagt det först

Fia lever med Kristian i den perfekta villan med två tonårs- (eller nästan tonårs-) söner, och två trevliga grannfruar som blivit till riktiga vänner, ett välbetalt och tillfredställande arbete i stan, och lite småknölig relation till sin mamma och en nära självklar relation till sin pappa. Ett bra liv. Fram till dess att Kristian vill skiljas. Och hon borde sagt det först. 

Ja, det borde hon. Trots allt det där bra i livet borde hon sagt det först, för det är för mig som läser smått omöjligt att förstå vad hon sett i livet med Kristian som gjort honom värd att ha i det. Samtidigt är det för mig faktiskt en sådan sak som är verklig. Människan fungerar just så. Måhända att jag faktiskt saknar lite av Fias tankar om Kristians genuina vidrighet när de går till familjerådgivaren, men i övrigt tycker jag att det är trovärdigt skildrat. Samtidigt gör det här glappet att det inte i mig blir en riktig emotionell förankring, det rör sig ganska ytligt. Men så kan en bok eller en berättelse så klart också berättas, ett möjligt val för en författare, fast som sagt: då bränner det inte i mig, och jag investerar inte personligen i Fias liv.

Men jag tycker att det är imponerande av Annika Wall att skriva en roman där det mesta berättas och väldigt lite egentligen händer och där hon skiter i en del av de självklara svängningarna - och som jag ändå finner mig fortsätta vilja läsa till slut. Det är också något fint i hur Fias fixering vid prylar gestaltas med en värme, snarare än en kyla. Det är den Fia är, inte för att hon älskar yta egentligen - som jag förstår det - utan för att hon är en formmänniska. Samtidigt går det så klart att tycka att Fias investeringar i det som är omkring henne är just ytliga, att hon har betalat med ett på riktigt tillfredställande liv (där hon skulle slippa Kristian) för att få ha huset och sakerna ... på så vis kan det läsas som en subtil samhällskritik, och kanske en kritik av "kvinnan" och hennes ytliga val.

Det är skönt att det inte är Fias konstnärskap som hållits levande av Kristians framgångar, utan tvärt om. Fia måste förvisso sälja sitt hus, fast jag förstår inte varför det är så självklart, det kunde faktiskt fått ta lite plats i manus, men i övrigt lär hon få en bättre ekonomi (och liv) utan Kristian. Det är helt enkelt inte det praktiska som är problemet i manuset, det är inte det som driver dramaturgi eller skapar hinder i livet.

Kristian har inga förskönande drag. I vanliga fall brukar redaktörer och förläggare slå bakut när någon skildras så. Men jag kan uppskatta att han får vara sådan. De där männen har vi sett i verkligheten, där vi undrar vad kvinnan ser i honom och vår väninna kan kanske inte sätta ord som vi förstår på det heller. Och just därför köper jag Fias och Kristians relation. Han har ett eget rum i källaren, som han dessutom låser, och leker rockstjärna i med väldigt dyra leksaker, samtidigt som han gnäller över att Fia tjänar pengar och inte ställer middagen på bordet klockan sex på kvällen. Och sex och kärlek verkar de inte heller ha kvar. De har bara det faktum att de lever tillsammans kvar, och två barn som han inte verkar bry sig särskilt mycket om. Och självfallet hittar han en yngre och enklare person, antagligen innan han säger att han inte vill längre. Det är också tillfredställande, och frustrerande att det är när han lämnar Fia, som han aldrig verkar ha älskat, som han släpper rockstjärnedrömmarna och tar jobb i pappans firma, flyttar hem till byn igen. Och på sätt och vis kan jag paradoxalt känna med Kristian. Han ville aldrig ha Fia, livet bara blev. Kanske blir han en bättre och mer lycklig person med nya enklare tjejen. Tveklöst tänker jag att Fia får det bättre utan honom.

Jag är inte jätteförtjust i Fias imaginära samtal med äldre tiders kvinnor, och där finns några saker som jag kanske hade velat ha Fias tankar om. De äldre kvinnorna och kvinnosakssamtalen i dem förankras så att säga inte så väl i resten av romanen. Och när det är så få saker som är problematiska i Fias liv, det är egentligen inget som är svårt, mer än att hon måste sälja sitt hus, jag vet inte ens om hon blir särskilt på djupet berörd av att Kristian vill lämna, att han aldrig älskat henne och att han har en ny kvinna - ja, då blir det dramaturgiska i romanen väldigt platt. Och jag får anta att det är meningen. Det är på så vis ett lite intressant grepp. Det blir en oväntat berättad roman, och som ändå håller i att den känns trovärdig och faktiskt har ett eget läsdriv. 

Om boken / baksidestext:

"Det är en skilsmässoskildring som borde osa av sorg och frustrerad vrede, men Annika Wall gör det till en förvånansvärt lätt, medryckande berättelse, skenbart ytlig, men med exakta, sylvassa repliker, som om feelgood-författaren Marian Keyes hade skrivit Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap." Lotta Olsson, Borås Tidning

Fia har skapat det perfekta hemmet och det perfekta familjelivet, men maken Kristian är inte lika nöjd. Han sörjer sin avsomnade popkarriär i den hemmabyggda studion i källaren och tycker att Fia har blivit tråkig. Fast egentligen är Fia inte heller så nöjd. Hon skulle ju bli konstnär, men försörjer istället familjen genom att arbeta på reklambyrå och samlar på Lisa Larson-figurer som kompensation.

Jag borde sagt det först är en roman om en duktig fru som slutar att vara duktig och om en hjälp som kommer från oväntat håll.

• Titel: Jag borde sagt det först
• Författare: Annika Wall
• Utgivningsår: 2020
• Förlag: Wahlström & Widstrand
• Bok # 2021