Ansvaret

Jag läser Mandarinerna och jag läser Världen av i går och det är omöjligt att inte jämföra förhållandet mellan samhälle och författare, politik och kultur. Det är texter så tydligt skrivna i en annan tid. Men så klart sammanlänkad med vår. Klimatet är dock ett annat nu. Tänker på Sadie Smith som i en intervju i DN beskrev sitt skrivande i relation till samtiden. Hon hade lämnat USA på grund av samtidens politiska klimat, återvänt till England. Hon beskrev New Yorks medelklassvärld som en form av bleka medlöpare. Så minns jag det i alla fall. Hon sa inte så, men det var min känsla. Att tycka rätt, men aldrig låta det kosta är en form av medlöperi i ett orättfärdigt system.

Jag var med och drog igång Feministiskt initiativ, det var väl 2002. Det finns bilder från pressen av P när han håller vår yngsta på armen och delar ut flygblad. Det var en optimistisk tid. Snabbt insåg jag (och han) dock att vi inte kunde verka inom ett politiskt system. Det var förminskande, förlamande. Vi var många som drogs till rörelsen då som inte hade tidigare politisk erfarenhet, men oerhört mycket glöd och vilja till att bidra till förändring. Inför det första årsmötet i Örebro var vi en grupp som la fram ett förslag om en form av federalistisk organisering, med syfte att skapa så lite centralisering och så mycket medbestämmande som möjligt, så lite hierarki som det bara gick. Förslaget gick under namnet J17 och röstades ner för att i stället ha en traditionell organisering, och på själva årsmötet var det så tydligt att strukturerna gynnade de redan insatta och därmed skapade en intern ojämlikhet. Vi avgick på årsmötet med buller och bång, framförde kritik och var förkrossade. Det var djupt ångestskapande, P grät och jag var störde med jämna mellanrum ordningen genom att ifrågasätta, söka förtydliga vad som skedde, och förde vår talan när vi lämnade. Efteråt var vi som traumatiserade, en sorts depression tog vid. Sorgen för vad som vi upplevde gick oss ur händerna. Det är absolut möjligt att vi hade helt fel i sak, men jag kan inte se att vi hade fel i kritiken av systemet, att makt föder makt, att där fanns osynliga maktkamper som exkluderade och var rent odemokratiska. Redan då sa jag att det här egentligen inte var en kritik mot Fi, att min övertygelse var att andra partier var värre, och att jag fortfarande sympatiserade med de frågor som partiet drev. Jag hade naivt trott att det skulle gå att förändra något som det inte fanns plats för att ens ifrågasätta. Jag var naiv, och är det (eller var?) ganska ofta, och värnar ett visst mått av naivitet. Men det gör oerhört ont att tappa hoppet.

I Mandarinerna gestaltas samtalet i efterkrigstidens Frankrike rörande politik och konst, i Världen av i går talar Zweig om den kulturella världens inställning och ställningstaganden till politik. Det finns en krock mellan kulturens fria tankar och den snävhet som en organiserad kamp kräver. Jag var inte involverad i Feministiskt initiativ som kulturutövare, men det där krocken känner jag igen. I dag kan jag fundera på mitt eget bidrag till förändring. Som kulturutövare.