Balansgången

I utbildningen fick vi erbjudande om att få en extra handledning. Det var från någon som tidigare gått författarskolan och som nu gick en skrivpedagogutbildning, och som en del av den skulle göra gratis projekt. Jag anmälde intresse, att få ett manus läst är alltid värdefullt. Men jag skickade inte mitt "avslutnings-manus", utan ett annat jag skrivit under utbildningen med och blivit typ klar med (ett råmanus i alla fall). Hen läste och sedan skulle vi ses digitalt. Det blev hela två timmars samtal och efteråt kände jag mig krossad. Två timmar av konstruktiv feedback, utan att den som ger den också lyfter det som fungerar ... det är förkrossande för de allra flesta, skulle jag våga påstå.

Så klart är jag tacksam över att hen lagt så mycket energi och tankekraft på att formulera vad hen inte tycker funkar och vad som skulle kunna förbättras. Det är ju det en skribent som vill utvecklas behöver. Men pedagogiskt är det inte något vidare. När du känner att du är värdelös och att ditt manus suger så blir du liksom inte så motiverad att jobba vidare med det (eller något annat). Och så klart sa hen inte att jag var värdelös eller att mitt manus suger. Men väldigt många av oss som skriver är prinsessan på ärten. Det är ju inte den som ger respons ansvar att lägga hur många bolster som helst på den där ärtan.  Men det är klokt, rent pedagogiskt, att förhålla sig till den där känsligheten.

En tendens under utbildningen har varit att det har varit för snällt, vilket ju absolut inte heller är bra eller vettigt när det handlar om att vi ska utvecklas. Så jag är på riktigt tacksam över den konkreta feedbacken, jag hade bara verkligen behövt den i ett annat format. Eller med några bolster i alla fall.

Det var en rätt så hemsk upplevelse, faktiskt. En av de värre jag varit med om i relation till mina texter. Kanske den värsta. Och nu när jag känner små vågor av genuint tvivel på min förmåga så undrar jag om det sitter ihop med det där. Jag vet att tvivel alltid kommer, ibland i små krusningar lätta att ignorera, ibland som större vågor och ibland känner man suget inför en jättevåg som är på väg och förbereder sig för att hålla andan så att man överlever. Lite så känns det nu. Fast jag tror ärligt att jag mest är extra trött.

Jag är ovan vid att ha flera olika saker att göra och flera saker som har deadlines. Sitter med ett jättemanus att korrekturläsa och det gör att jag måste jobba med det lite varje dag för att klara deadline i mitten av april. Dessutom har jag två manus att ge feedback på som båda måste ske inom ganska kort, plus att det ska skrivas ansökan till nästa år för utbildningen - och den var väldigt akademisk och känns klurig att få till - och så är det snart lämning på en essä i utbildningen. Och det känns inte riktigt som att tiden räcker till, trots att den borde göra det. Jag är för ovan. Och märker att jag blir mer stressad än jag borde. 

Jag deltog ju också i en femdagarskurs mellan 10 och 16 på dagarna och det var också ovant, därtill var jag på väg att delta i ett årsmöte med mycket konflikter kring sig (som dock ställdes in, men ändå sög energi) och det kändes som att det blev mycket, då vi också hade kamratgranskning i måndags. Där var vi tre som både gav och tog feedback, och det funkade fint. Kanske var jag extra trött inför mardröms-sessionen eftersom den var på eftermiddagen samma dag som vi körde kamratgranskningen. Att sitta en hel dag i digitala möten är verkligen dränerande.