Bearbetning

I går hade vi textsamtal. Det var osedvanligt givande. Jag hade lämnat början av mitt manus och den respons jag fick var ett kvitto på att bearbetningen hade fört med sig de ändringar av läsningen som jag eftersträvat. Det var väldigt skönt. Folk sa också snälla saker som också landade rätt, som jag kunde ta till mig och glädjas av.

En sak som en av de mest uppmärksamma läsarna i gruppen noterade och lyfte var mitt val av berättarperspektiv, och egentligen inte ett ifrågasättande utan att hon sett det och att hon tänkt att det är något jag kan behöva bemöta den dagen manuset når en publik. Och det är ju något jag tänkt på, och valen är medvetna, men det betyder ju inte att jag inte är nervös för kritik.

Jag har valt att ha brev som skrivs från den algeriska kvinnan Zoubida i en nutid. Och jag har valt att låta Marie, den fransk-algeriska kvinnan som är Meursaults flickvän, berätta i jag-perspektiv från 40-talet, varvat med tredjeperson om den algeriska kvinnan på 40-talet. Och det finns flera anledningar. Maries text speglar och förhåller sig tydligare till Camus text, som också är skriven i jag-form. Jag upplever också att det finns en större distans i jag-formen och att det går att komma närmare i tredjepersonsperspektivet, vilket gör att porträttet av Zoubida blir mer levande, det har ett annat språk, jag har jobbat med radbrytningar på ett annat vis, i hennes kapitel är texten vänsterställd, medan Maries text är mer i långa och spärrade stycken. Och det är också så att texten "är skriven" av Marie, att hon berättar deras historia, sin egen och Zoubidas, eftersom hon blir författare - medan Zoubida går in i akademien. Men det finns också en känsla av att jag har mindre problem med att skriva Marie i jagform, att det känns mer ärligt i relation till den tidens maktförhållanden att skriva berättelsen i den här uppdelningen. Men, det är inte helt okomplicerat.