Bokklubb: Överlevarna

I kväll hade vi bokklubb, digitalt så klart. Jag hade planerat att plocka fram osten jag köpte för att ha socialt mini-samkväm på min luftiga (och kalla) veranda häromveckan, men som blev inställt då min vän Å fick en sen släng av covid, så där som det verkar kunna bli ett par veckor efter. Hur som helst var jag för mätt för ost, så det blev bara portvin och en liten skål glass framför skärmen med de andra. 

Boken vi läst av Överlevarna av Alex Schulman, jag läste den i december. Tidigare hade jag läst Bränn alla mina brev, där Schulman berättar om sina morföräldrar Karin och Sven Stolpe och arvet av aggressivitet som de lämnat efter sig. En fascinerande berättelse om ett skrämmande livsöde för Karin och en skrämmande personlighet hos Sven. Det var svårt att finna något försonande alls hos Sven Stolpe. Det var en välberättad historia.

Överlevarna tyckte jag inte lika bra om. Det är igen välberättat, och det går inte att säga att det är dåligt, det vore inte rättvist. Men jag fann det lyriska anslaget i många scener som teatraliskt i överkant, jag tyckte berättarstrukturen med vissa omtag var störande och att den inte tillförde något. Jag störde mig på att twisten på slutet kom på ett oväntat sätt, som mer fick mig att känna att det var en enkel lösning alternativt en känsla av att vara lurad, jag såg inte poängen med den dramaturgiska lösningen. Snarare hade jag om jag hade varit hans redaktör uppmanat Schulman att bygga upp så att när twisten kom så lade sig saker till rätta i läsningen. Det upplevde jag inte nu. Så klart kastade det ett nytt ljus på det jag läst, men inte på det sätt som får mig som läsare att uppskatta det. Det är lite som i teveserier där de löser något med att plötsligt säga att allt var en dröm (det kanske inte görs längre, men det mest vansinniga var väl när det gjordes i Dallas). Det var inte fel på twisten i sig, men den var inte skickligt utförd. En annan sak som jag fann problematiskt, då det här lanserats som Schulmans första skönlitterära bok, var att jag kände igen så väldigt mycket från Alex och Sigges pod. Där var så många scener och förhållanden som kändes mer eller mindre biografiska att det störde läsningen. Och det där gör ju många, även jag själv - lånar från verkligheten och egna upplevelser även när vi skapar skönlitteratur och fiktion. Men det är en annan sak när du använder det du berättat i en av Sveriges mest lyssnade poddar. Det blir märkligt.

Men. Det är en i grunden välkonstruerad historia, med intressanta karaktärer, gripande familjedynamik och syskonrelationer. Det är fint hur mobbning mellan syskon får ta plats, på ett ganska ovanligt vis. Jag tror bara att det här kunde ha varit bättre. Eller så är den inte för mig. Så kan det ju vara, för resten av bokklubben tyckte mycket om den.