Den avgörande hjälpen

I fredags hade jag handledningssamtal och vi talade i två timmar om ett av mina manus. Ett manus som jag är nöjd med, som jag känner är det bästa jag åstadkommit och som liksom är klart. Jag har inte hittat in i en öppning för att arbeta vidare med det. Men så kommer någon annan och hjälper mig att öppna det igen, och det är en otrolig ynnest.

Plötsligt finns det stråk att lyfta upp lite mer till ytan, vägar att förtydliga dem att fördjupa dem och därmed öka textens kvaliteter. Det är så tacksamt att kunna få den blicken på sin text. Och först tänkte jag att det här är något jag aldrig kommer att kunna åstadkomma själv. Det går inte att se på den egna texten så. Sedan tänker jag att jo, det är klart att jag kan lära mig. Jag kan använda den här, och andra liknande erfarenheter, för att hitta egna nycklar för att låsa upp text. 

Det är ju dock självklart så att du alltid kan få något unikt från en annan person, bara för att den personen inte är du själv. Så drömmen är att fortsätta ha en sådan här läsare av texten. Drömmen vore att ha en sådan redaktör eller förläggare, med den typen av intresse och djupgående analyser, ett äkta engagemang för texten som sådan. För självfallet kan texten bli bättre då än det jag kan åstadkomma själv.

En klurig sak med att arbeta med flera manus är att nu ska jag överge mitt nuvarande projekt i någon vecka för att jobba med manuset som fått respons, jag tror inte att jag kan jobba med dem parallellt. Jag får se hur det känns när jag senare i dag kliver in i respons-manusets värld igen. Kanske kan jag ha två världar öppna, en på förmiddagen och en på eftermiddagen. Men jag tror inte det, de är dessutom så olika i språk och uppbyggnad. Hm, kanske är det just därför det skulle kunna gå?