Den lite motvilliga läsaren

Jag har börjat läsa I skuggan av Assange: Mitt vittnesmål av Anna Ardin, egentligen är jag inte sugen på självbiografisk vittneslitteratur, kanske för att jag just nu (oftast) hellre läser skönlitteratur och att även om jag har mycket tid att läsa är den inte helt obegränsad. Men jag kände mig tvungen efter att ha börjat diskutera boken med goda vänner. Eller, främst pratade vi utifrån en artikel i DN där Ardin intervjuas om boken och det som skedde, mötet med Assange, övergreppet, efterspelet och varför hon skrev boken.

Som ofta delade min vän S artikeln i den chattgrupp där hon, jag och J brukar prata nästan dagligen, och S är rätt bra på att slänga in artiklar (och Spotify-länkar), och i bland blir det samtal om dem. Som nu. Vi läste den lite olika. En del tyckte att det inte var säkert att det fanns så mycket att hämta ur en debatt om den typ av gråzon som hon talar om (eller som framkom ur DNs text), att en debatt ska syfta till att förändra något och att i den här historien finns inte så mycket mer att hämta än insikten om att nästa gång bör Ardin säga nej i stället för att gilla läget. (Alltså inte ett dömande av Ardins agerande, utan debattens relevans.) Men jag förstår det som att Ardin genom att lyfta sitt agerande, där hon går med på att ha sex mot sin vilja, inte vill ha en debatt främst om rättsväsendet utan om hur kvinnor och män agerar i sådana situationer. Men det är också ett samtal som hakar in i samtyckeslagstiftningen som tillkommit efter det som hon utsattes för. Ardin beskriver tydligt hur hon "försätter" sig i en obekväm situation där hon upplever att hon inte kan backa från tidigare intentioner, också hur hon inte under akten kommunicerar tydligt när han skadar henne. Utanför gråzonen finns också en tydligt svartvit situation där det av allt att döma är så att Assange har sönder kondomen, och det är ju ett tydligt ohederligt och farligt beteende. Det känns som att det fortfarande behöver föras en debatt om hur vi agerar i sängkammaren utifrån våra könsroller och andra maktaspekter, och att det inte är en främst juridisk debatt utan mellanmänsklig. Nu har jag ju inte läst mer än en sjättedel av boken, så jag vet ju faktiskt inte vart Ardin vill komma, men så har jag i alla fall förstått det så här långt. Liksom att den pekar på de patriarkala strukturer som inte inkluderar kvinnors rättigheter i mänskliga rättigheter.

I vår interna "debatt" lyftes det också finns en tendens att ta i från kvinnor sin agens, att svartmåla män och vitmåla kvinnor, att utgå från den ständigt villige mannen och den ständigt sexualdriftslösa kvinnan. Jag känner inte igen det, men har sett liknande debattinlägg, som jag minns det främst från Lena Andersson i DN kring kulturmannen. Och jag kan förstå kritiken, eller oron till viss del. Men jag vet inte var de där tendenserna finns, vilka som driver en sådan debatt, jag känner inte igen det från min egen konsumtion. Vilket ju inte betyder att det inte finns. Men kanske har jag inte analyserat det särskilt djupt, utan kan ha slagit ifrån mig det. Jag tänker att det är en närmast filosofisk aspekt kring hur ett samtal förs och på vilka grunder. Jag har en känsla av att jag kan tolka saker utifrån min egen bias.

Hur som helst kom också advokatsamfundets förra ordförande Anne Ramberg med ett ganska obehagligt tweet om Anna Ardin: "Intervjun i @carinabergfeldt med den förorättade damen som upplåtit sin lägenhet och säng till Assange är rätt plågsam. Den som inte läst förundersökningen bör göra det. Att nu skriva bok och göra karriär på vad som beskrivs som övergrepp framstår som tveksamt". Det är verkligen en rätt vidrig kommentar från någon som borde veta bättre. Dels är det ett tydligt nedvärderande språk att kalla Ardin för "den förorättade damen". Dels borde Ramberg veta mycket bättre än ha en åsikt om huruvida det faktum att Ardin låtit Assange bo hos sig och sova i sin säng har med ett övergrepp att göra. Det är ju helt irrelevant. Däremot att hon inte sagt nej, att hon försökt hantera situationen genom att omvandla ovilja till aktivitet för att återta en känsla av värde och motverka en känsla av övergrepp, det är så klart något som relevant när vi ska tala om brott och straff. Men de flesta som har haft sex vet att ett övergrepp kan ske även om det inte är brottsligt. I beskrivningen av samlaget läser jag inte något egentligen brottsligt (bortsett från kondomen), men ändå en tydlig form av övergrepp. Svårare än så är det inte. Att Ardin talar med polisen beror på att den andra kvinnan anmäler det hon varit med om när Assange besöker Sverige. Utifrån det som kvinnorna berättar bedömer polis och åklagare att det kan ha begåtts ett brott, och plötsligt faller allt under allmänt åtal och vad Anna och den andra kvinnan vill rent rättsligt är inte längre relevant. Även om Ardin i boken är tydlig med att hon inte ångrar att hon anmälde, trots att det till stor del förstörde hennes liv, förstår jag det också som att det aldrig hade blivit en anmälan utan den andra kvinnan och att det antagligen inte gått vidare utan allmänt åtal.

Och jag kan inte heller säga att jag upplever att Ardins bevekelsegrunder för boken är att göra sig en karriär. Hon verkar ha ett bra liv med jobb, man och barn nu, men så klart: vad vet jag. Kanske är det här en språngbräda för något hon vill politiskt. Och det är väl helt okej det med? Det är intressanta teman hon lyfter, oavsett varför hon gör det. Men Ramberg verkar ju tycka att hon ska hålla tyst, oklart varför. 

Ardin fick sitt liv sönderslaget av det som blev efterspelet. Hon ifrågasattes och det spreds vansinniga konspirationsteorier om henne, hon levde under hot och hat och blev tvungen att lämna landet. Och som jag förstår har hon ett behov av att berätta sin historia i offentligheten eftersom det finns en alternativ historia om henne ute redan. Jag kan förstå det behovet.

Och det som gör henne som mest trovärdig är att hon inte framstår som särskilt sympatisk, hon skönmålar sig inte och hon berättar historien (så här långt) med alla gråzoner. Hon hade kunnat göra den mer svart, än som nu vit, och det talar i min läsning i alla fall till hennes fördel.

Assange framstår ju dock som ett riktigt vider, som person. Han vägrar till exempel att tvätta sig, att hålla sig fräsch. Och jag förstår det inte som ett autistiskt drag, utan som en barnslig maktdemonstration. "Jag behöver inte, för jag är bäst ändå. Jag kan skita i vad ni tycker, jag vinner i alla fall." Typ. Det är samma tendenser som visar sig i sängen. Han vill signalera att han kan göra vad han vill. Han vill signalera makt, och att det är bäst att spela med som kvinna, men inte nödvändigt, han gör som han vill ändå. Han framstår också som paranoid, vilket passar med en grandios självbild, även om han säkerligen har anledning att vara misstänksam med tanke på vad han jobbar med.

Hur som helst, det är intressant att se vad en sådan här bok (eller artikeln om den) väcker i oss, och bara det är ju en poäng. Det är givande att diskutera med vänner, att se på sina egna tankar och reaktioner. Och jag får väl se om de förändrats av min läsning när den väl är över.

Edit: Läs vidare om vårt samtal i ett senare inlägg med namnet I skuggan av Assange 2021 01 27, och läs min recension här.