Essä: Författarens distans, läsarens närhet

Texten du läser tolkar du utifrån ditt eget universum. Människan låst som centrum i sin egen värld, fast i en Platonsk grotta i vårt eget inre, stirrandes mot skuggor som vi själva skapar. Texten som elden. Men vad påverkar vad som sker där vid elden? Vad jag ser och upplever.

Marcel Proust talar i essän Om läsning om hur böcker inte kan, eller bör, ses bära en sanning likt en "orörlig avgudabild", och inte heller användas som stöd för läsarens redan formulerade sanning, utan - om jag förstår honom rätt - ska det som sker i mötet med texten ses som ett skapande: "vår klokhet börjar där författarens slutar, och vi skulle vilja att han gav oss svar, när allt han kan göra är att ge oss önskningar." Häri anas en frustration. En intressant känsla, som innehåller besvikelse, och alltså förhoppning som väckts men inte mötts. En vilja som inte nått fram, motiverar till aktivitet, tankar.

Jag vet inte vilken sorts texter Proust talade om när han resonerade kring läsning kring det förra sekelskiftet, men jag vet att det finns så många fler sorters nu. Och jag tänker att kanske är det här tankegångar som kan appliceras med olika stor framgång på olika sorters texter? Olika typer av skönlitteratur ger olika former av önskningar, och en del ger oss fler svar än frågor. Texter med många svar låser texten, ger en mer fast form, färre mellanrum för läsaren att skapa sin tolkning i. Texter med många svar kan säga mer om författaren, menar Proust, och kan lämna mindre för läsaren att upptäcka i sig själv.

Proust talar om att läsningen uppstår inne i oss själva, även om vi tar emot "en impuls från ett annat intellekt", och när det fungerar som det ska är litteraturen nycklar som "öppnar dörren för oss till de boningar vi inte hade kunnat ta oss in i", samtidigt som han menar att det finns ohälsosam läsning som passivt avnjuts "i en fullkomlig kroppslig och andlig vila". Jag antar inte Prousts dömande hållning, men känner igen uppdelningen. Men tänker också att den förenklar. Det är inte antingen eller. Det finns så många variationer.

Kultur kan på både grupp- och individnivå vara en plats för kamp, för nya idéer, för förmedlande eller skapande av kunskap, för tradition och identitetsbygge - men också för bearbetning av psykologiska eller terapeutiskt slag, även på gruppnivå. Men, antar jag, har kultur också i alla tider varit nöje. Nog behöver människan också det. Smärtan i fascistiska religiösa grupper som förbjuder uttryck som dans och sång, det gränslösa övergrepp det är på vad människan är. Kultur har förmåga att förändra, i den finns möjlighet till kraft och därmed makt. Bokbål är en klassisk bild och ett använt grepp för att försöka kväsa vissa tankar, men det finns andra sätt att minska storleken på det rum som vissa typer av tankar rör sig i.

I En historia om läsning skriver författaren och kritikern Alberto Manguel om olika krafter bakom censur och bokbål: "Totalitära regimer kräver att vi inte tänker, och därför förbjuder de och hotar och censurerar. I stort sett fodrar båda att vi ska bli dumma och fogligt acceptera vår degradering, och därför uppmuntrar de konsumtion av skräp." Jag tänker att kapitalismen också är en totalitär kraft. När det kommer till vilken kultur som ska gro i vår mylla handlar det både om kulturpolitik, och om marknadskrafter.

Gunnar Ekelöf har talat om författarens roll, plikt som textmakare, att "Utveckla folks hjärtan" och jag tror att det inte handlar om känslor så mycket som om tankar. Att känslor utan tankens styrning tenderar att vara mindre förankrade i det vi vill. Forskning som rör det snabba tänkandet likt IAT, Implicit Association Test, har visat att våra första reaktioner ofta är förankrade i djupt rotade sociala normer, som rasism, och biologiskt kodade reaktionsmönster, som rädsla för det avvikande. Och att de känslor våra snabba reaktioner ger upphov till inte ska förväxlad med våra värderingar och vår faktiska vilja, det som rotas i vårt hjärta. De bästa tankarna kommer ur hjärtat. Litteratur kan bidra till att träna de tankeceller som är en del av hjärtmuskulaturen. Och litteratur är därför skadlig för totalitära krafter, givet att den gör just detta.

Det finns litteratur som låser upp tidigare okända rum i oss. En del av den litteraturen tvingar in oss i rollen som aktiva subjekt, litterära aktörer, som snarare inreder våra inre rum på nya vis, bygger ut, bygger till, gör om, eller bara hänger upp en ny gardin. Om vi nu lutar oss mot tanken att vi alltid är subjekt, att vi alltid filtrerar omvärlden genom den egna linsen, är skillnaden här aktiviteten, ansträngningen viss litteratur tvingar oss till.

Jag kommer att tänka på psykologen Daniel Kanheman, nobelpristagaren i ekonomi och författare till den storsäljande Tänka, snabbt och långsamt, och hans förklaringar till att vi hellre använder det snabba, förenklande och automatiserade tänkandet eftersom det kräver mindre energi. Hjärnan snålar, eller är ekonomisk. Det långsamma tänkandet kräver mer, ifrågasätter, analyserar. Människan har båda tankesätten inom sig och behöver dem bägge, men det finns något intressant och förlåtande i insikten att hjärnan själv vill använda det enkla och snabba tänkandet. Men också trösterikt att ju mer vi använder det långsamma tänkandet, desto starkare blir den förmågan.

Litteratur som placerar läsaren i en position där vi känner att vi avkrävs tankekraft, eller "klokhet" som Proust formulerar det, ger inte snabba svar utan vill att vi formulerar egna. Gestaltningarna av personer, situationer och handlingar förmedlas i texten och tar den som läser med in i ett rum, och där inne begärs en egen tolkning. Det är inte självklart hur huvudpersonen ska förstås, om den ska dömas, hyllas eller både och. Det är inte självklart hur jag ska känna inför det som sker. Det kan skava, vara obekvämt. Och är inget för den som just då, eller alltid är sugen på "honung som framställts helt och hållet av andra och som vi bara behöver bemöda oss om att hämta på bibliotekets hyllor", vilket Proust skriver med en något klandrande ton, men som jag ser kan ha ett egenvärde. Honung som lenar en öm hals, som inte kräver arbete av en trött kropp eller hjärna. Som möter ett mänskligt behov. Sådana är inte att förakta, men inte heller kan vi med den kunskap vi har om människans hjärna heller luta oss tillbaka och låta det vara allena rådande.

Men det handlar inte bara om hur den som läser reagerar på ett verk, utan också på hur verket möter kollektivets förväntningar, tidens krav. När författaren och nobelpristagaren i litteratur Albert Camus Främlingen kom 1942 möttes den av sval kritik och fördömande rörande att texten inte tar ställning, dess bristande moral. Camuskännaren Jenny Maria Nilsson skriver i Albert Camus: Varken offer eller bödel: "Inte om någon annan bok får man så många motsägelsefulla utsagor: det är en bok om en ond man, en god man, en felaktigt dömd man, en man som får vad han förtjänar, en man som inte älskar sin mamma, en man som blir galen av hetta, och så vidare. Camus behärskade berättarteknik hjälper oss inte att komma inunder Meursaults hud, i stället är det Meursault som kommer under vår." I dag upplever jag inte att det finns samma krav på en boks moral, däremot kanske en ännu större förväntan om guidning.

Främlingen ställer mig i positionen: Jag vet inte hur jag ska känna nu. Jag tvingas att tänka, fundera, tolka, gå in i inre rum och plocka från tidigare erfarenheter, kunskaper, litteratur, och att vackla; känna flera känslor. Ställas öppen i en dialog med texten som inte slutar med dess sista punkt.

Text som ger snabb tillfredställelse, som möter kravet Jag vill ha känslan först, känns som att den ligger i tiden. Under 2020-års presidentvalsdebatt i USA pratade den demokratiska kandidaten Joe Biden om fakta, och republikanernas Donald Trump anspelade på känslor, och trots den överväldigande inkompetensen var han inte allt för långt från att vinna, ännu en gång. På samma vis förstås Sverigedemokraternas framgångar här hemma höra samman med deras framgångsrika känsloretorik, främst kopplat till rädslor, vilket ju ses som en av våra mest dominanta.

Det finns också en lockelse att översköljas av känslor, gärna tydliga, gärna stora. En form av uppslukande, ett sockerrus av den där honungen, len att inta.

I Främlingen gestaltas det som sker utan att Camus väljer att låta oss känna tillsammans med personerna. Som läsare känner jag inför det som berättas, eller i min egen upplevelse av det som berättas. Det finns en skillnad i det och att vara närvarande i en persons gestaltade upplevelser av det som sker. Kanske kan det stora fokus som i dag finns på att gestalta genom att sätta ord på känslors yttringar, och karaktärernas upplevelser av dem och det som sker, hänga ihop med det kapitalistiska konsumtionssamhället. Vi konsumerar känslor, upplever litteraturen, och genom den inre känsloaktiveringen får vi en falsk känsla av att vara medskapare. Av att delta. Medan litteratur som kräver mer av oss, som aktiverar våra tankar, samspelar mer med sant demokratiska värden.

Som svar på en recension som dömer bristen på moral i Främlingen skriver Camus själv om Meursault: "Har ni inte märkt hur han ständigt inskränker sig till att svara på frågor som ställs av livet och av människorna?" Och jag tänker att inte bara Främlingen som helhet, utan också dess huvudperson blir exempel på en hållning som tvingar fram egna tankar. Nilsson kallar det ju behärskad berättarteknik, och det förutsätter att det finns något som författaren tar kontroll över. Kanske att det finns en sorts sanning som författaren äger under skapandet, och som kan förmedlas på olika vis, mer eller mindre bestämt, mer eller mindre öppet. Mer eller mindre behärskat. Författaren håller tillbaka det egna, ger plats åt karaktärerna, skapar plats för läsaren att röra sig runt dem, se dem ur olika vinklar.

Jag dras till ordet distans. Att jag som författare kan placera mig och mina sanningar, i den mån de finns, på en så pass lång distans från texten att utrymme skapas för läsaren eget skapande, egna sanningar - eller ska vi kalla det egen förståelse, kunskap, någon form av position.

Främlingen börjar med följande kända inledning: "Mamma dog i dag. Eller igår, vet inte. Jag fick telegram från hemmet: 'Mor avliden. Begravning morgon. Högaktningsfullt.' Det betyder inget. Kanske var det igår." Som läsare får jag inte veta hur Meursault känner inför moderns död, på samma vis skrivs hans handlingar fram utan förklarande gestaltning, allt från hans relationer till det mord han begår. Jag får inte heller genom textens uppbyggnad och beståndsdelar information om författarens position. Distansen rör sig både i språket och i berättelsen själv, domaren som försöker förstå sig på och förklara både Meursault och hans handlingar lämnas frustrerad utan svar. På samma vis som läsare i generationer fått nöja sig med att själva skapa mening mellan raderna.

Proust skriver att om vi avkräver ett verk och dess författare svar på allt "uppstår en känsla av att de ännu inte sagt oss någonting. Om vi ställer frågor till dem som de inte kan svara på, ber vi dem för övrigt också om svar som inte skulle lära oss någonting." Jag tror det är det som får mig att tycka om författarpositionen i Främlingen, känslan av att jag ges möjlighet att lära mig något om något - verket, världen, mig själv.

Att skriva med distans handlar inte om att gömma sig själv. En text som är ärlig innehåller ett mått av författarens blottande av sitt inre, på ett eller annat vis. Distansen motsäger inte det. Jag föreställer mig att för att berätta ärligt om någon eller något, måste jag i texten som i livet lämna luft för dig som läser att ta emot händerna som texten sträcker ut, och få känslan som ett möte, en relation, skapar. Och när jag berättar med den där distansen sker samma process i mig. Personerna lever i mig, möter även mig och äger sig själva med viss autonomi. Inte heller för mig är de honung, också hos mig rör de sig från tanke till känsla, och tillbaka från känsla till tanke. En dialog med dem, med texten, mellan tanken och känslan, mellan mig och världen. Det är märkligt och smått magiskt att det känns som att karaktärerna som utgör en berättelse kan bära en sanning som handlar om att de tillåts vara människor. Att mitt författande handlar om att teckna dem sant, trots att de är fullständigt påhittade. Annan sanning än deras är inte intressant, och om jag tecknar dem ärligt och uppmärksamt kan jag lyckas förmedla den.

I en essä (som är ett brev till filosofen David Hume) tar Gunnar D Hansson bland annat upp det citat som tillskrivs Hume: "sanningen finns i betraktarens öga" och resonerar kring estetik och moral, och hur dessa omöjligtvis kan ha objektiva värden, eller snarare ankras av det subjektiva. Och jag tänker att det subjektiva är förstås sammanbundet med våra sociala nät, men också att i mötet med ett litterärt verk är det ju rimligt att inte vilja fastna i enkom de egna subjektiva rummen, utan också testa det mot en uttalad intention, någon annans läsning, omvärlden, och mig själv i omvärlden. Så även om sanningen kan ägas av mitt öga blir den kanske inte intressant. I skönlitteraturens värld är sanningen inte så relevant, utan just ärligheten. Att jag har berättat ärligt om karaktärernas sanning, inte min egen.

I en debattväxling om gestaltning i Göteborgsposten under senhösten 2020 tar författaren och kritikern Lyra Koli upp samtidens behov av att känna, och att böcker "mäts mot deras förmåga att engagera läsarna kroppsligen, och få dem att känna samma sak som karaktärerna" och att författare som inte serverar känslor kritiseras, som att det är det som är dess uppgift, snarare än att skildra människor och deras liv. Koli drar det vidare till att den samtida läsaren inte bara vill känna med karaktärerna, utan med själva författaren. Att förskjutningen till det som kommit att kallas autofiktion och även den stora mängd självbiografier inte handlar om ett intresse för litteratur som konstform, utan författarens upplevelser: "Att komma nära litteraturen handlar om att komma nära författaren, det vill säga leva sig in i berättelsen bakom boken, den om självförverkligandet genom skrivandet." I 2020 års sista nummer av Skriva svarar Polaris förlagschef Jonas Axelsson på frågan Vad söker du just nu: "I grunden är fokus faktiskt inte inställt på boken, utan på författaren. Vi söker författarskap i första hand." Och Rabén & Sjögrens Ylva Blomqvist svarar: "Starka autentiska berättelser som ger nya perspektiv ..." Kanske kan vi förstå dragningen mot känslor som en del av den samtid som också drivit fram bokfloden med autobiografier. Ett intresse för individers upplevelser går hand i hand med att också vilja ta del av den fiktiva personens upplevelser, snarare än att ta del av det litterära verket som upplevelse.

Det finns ett krav på all litteratur. Det är att den håller kommunikationen öppen, engagemanget från läsaren är den fortsatta läsningens drivkraft. Utan den dör kommunikationen mellan texten och den som läser. Vi befinner oss i en tid av minskad läsförståelse, där vårt ordförråd krymper: inte bara att äldre ord blir obsoleta, utan att vi har färre synonymer. Synonymer behövs inte främst för att ha ett varierat språk, utan eftersom de bär små men betydelsefulla förskjutningar av innebörden. Utan dessa förlorar vi förmågan att tänka nyanserat, i det att våra tankar kläs i språk. Föreställer jag mig en läsare med få ord i sin verktygslåda blir det självfallet svårt att hålla engagemanget levande när den läser en mer språkligt avancerad text. Men kanske också i en text som till språket står klar för de flesta, men som ändå kräver det nyanserade, analyserande tänkandet? På samma vis som många oroade sig för dumburkens fördummande och förslöande verkan på befolkningen, finner jag mig oroa mig för en form av mental diabetes orsakad av allt för mycket litterär honung. Jag lyssnar till P1 och tror flera gånger att det är Klartext, nyheter med enkla ord, som står på, för att snart konstatera att det är program av analyserande och blottläggande karaktär som Konflikt, där tempot, språket och förväntningarna som därmed förmedlas om den som lyssnar gör mig oroad. Och kanske skamsen över min reaktion; det säger sig självt att det är bra att det som sänds via public service kan förstås av en stor del av befolkningen. Men min oro handlar inte om att jag saknar det exkluderande, utan om att det är exklusivt.

En fråga att ställa sig är så klart om den procentuella delen av befolkningen som läser som aktiva medskapare verkligen ändrats, eller om det snarare är så att fler läser nu, men inte nödvändigtvis tankekrävande litteratur. Kanske är problemet imaginärt eller i alla fall konstant. Eller att det snarare blir ett problem i det skede där marknadsdrivna förlag är beroende av en läsande massa och sorterar bort den smalare, mer krävande litteraturen? Inom branschen har det länge talats om att varje titel ska bära sig själv. Det finns ingen statlig bokutgivning, de flesta förlag behöver bära sina kostnader med hjälp av sin bokproduktion. I kulturdebatten i Göteborgsposten tar också flera skribenter upp problem med standardiserade format och strukturer, där formen förminskar litteraturen som konstform, och snarare gör den till en vara att konsumera.

En motivering till att arbeta med gestaltning brukar vara att läsaren ska få känna sig delaktig, att får läsaren karaktärernas känslor berättade för sig dör texten. Läsaren aktiveras inte, för att bli engagerade behöver vi känna. Men skulle det inte gå att argumentera att det finns text som är död, men känns levande. Död i det att den inte skapar något nytt i mig, inte öppnar nya rum. Utan att den främst väcker känslor, och ett tomt engagemang, känslan konsumeras. Medan texter som aktiverar tankar som leder mig till att formulera egna känslor skapar ett engagemang. Samtidigt kan texter som går emot regeln om att inte skriva ut känslor ändå skrivas gestaltande, så naturligtvis är gestaltning som begrepp ofta förenklat i sin användning.

Att som författare placera sig med distans från texten handlar inte om att släppa taget om den, i alla fall inte när jag skriver. Jag vill så klart använda all min hantverksskicklighet till att påverka läsaren till att läsa sanningen om mina karaktärer, så som jag förstår den. Men distansen används inte heller till just det, utan till att levandegöra. En känsla av att om läsaren upplever personerna utan att författarens gestaltning guidar dig för mycket blir de mer tredimensionella och det som sker mer komplext, vilket det levda livet alltid är.

Distans i text är ett kliv tillbaka för mig som berättar, för att ge en möjlighet för dig som läser att kliva närmare. Det kräver ditt arbete.

Att skriva med en distans är inte att skriva utan känslor, dramatik, rörelse. Tanken är att känslorna ska vara dina. Den svåra konsten är att väcka dem.