Falsk marknadsföring

I går såg vi en film, en fransk, dra på trissor, minsann. Ser nu att den hade premiär på min födelsedag 2009. På franska heter den Partir. Om jag hade gjort filmen och fick veta att den såldes som En sydfransk affär i utlandet hade jag gått i taket. Nu ser vi ju oss igenom i princip allt på franska som finns på Drakenfilm, så vi hade sett den oavsett vad den hette. Och vi har struntat i den flera gånger på grund av just namnet och dess konnotationer. Men ändå blir jag irriterad på att man fååår göra så. det är ett relationsdrama om en gift kvinna med tonårsbarn som blir passionerat förälskad i en spansk kroppsarbetare och vice versa. Så, visst det är en sydfransk affär, men nej - det är ju inte det om man betänker vad man tror att man ska få när man ser en film som heter så. Fast det är en del sexscener. Jag är vanligtvis inte så begeistrad i sexscener, men jag tyckte om de här. Kanske att det kändes realistiskt, väldigt nära, hungrigt. Passionerat, men inte töntigt. Och det var ganska många sådana fina och realistiska scener överhuvudtaget. Men filmens kärna är inte att det är en affär, utan att hon vill lämna. Ja "partir" då da. Hon har inte en affär särskilt länge, snabbt säger hon att hon är förälskad och har varit otrogen, men försöker lägga det bakom sig, men det går inte och då lämnar hon. Och det går maken inte med på. Jag blev väldigt berörd i den scen där kvinnan och älskaren arbetat hela dagen med melonplockning och konstaterar att de inte kommer klara sig, ekonomiskt. För det är också en film om klass, makt och genus. Det är en del banala delar, och kanske att jag inte känner mig lika drabbad av kärleksaffären som huvudkaraktärerna, men jag tyckte ändå om filmen.