Förintelsens minnesdag

I dag är det förintelsens minnesdag. Det finns så klart en del att säga om specifika dagar, men de har sin poäng. Dagen ber oss att lämna utrymme för något. Men den ofta upprepade frasen: vi får aldrig glömma, handlar förstås om att vi måste minnas var dag vad vi är kapabla till.

Det svåraste med något så vansinnigt som förintelsen är att förstå att det kunde ske, att det skedde och att det därmed kan ske igen. Det finns inget vaccin. Människan har den sorgliga förmågan att avhumanisera andra. Psykologer beskriver det som det första och nödvändiga steget för att kunna begå våldshandlingar mot andra. Samma mekanism ligger bakom allt våld som går bortom en snabb reaktion på något. Att beskriva människor som något annat än just människor är en del av det, att kalla dem djur, cancer, som något väsensskilt från det egna.

Jag kommer att tänka på en av de mest intressanta böcker jag läst, Drömmar i tredje riket av Charlotte Beradt. Hon var en tysk-judisk journalist och översättare som efter Hitlers maktövertagande tvingades fly, först till England och sedan vidare till USA. Men åren innan hon flydde, mellan 1933 och 1939 bad hon människor att berätta för henne om sina drömmar. Alltså vad de drömde om natten, och fann att diktaturen tog sin in drömmarna på olika vis. Att människor förhöll sig till och bearbetade det som skedde när de sov. Och det säger något om hur djupt det går, på vilka plan vi påverkas. Texten består av drömmarna, kategoriserade efter olika teman.

Eftersom jag just läst Världen av i går och håller på med Mandarinerna är andra världskriget och Europa under början och mitten av 1900-talet ytterst närvarande inom mig och medvetenheten om vad vi är kapabla till väcker behovet inom mig att aktivt vara en motvikt på ett eller annat vis.