Händerna jag skriver med

I helgen fick jag ont i vänster hand. Det kom på fredagen, och kanske hade jag känt av det lite innan utan att direkt lägga märke till det. Men på gymmet ömmade tummens bas. Men inte extremt och jag ignorerade det. Och sedan fick jag ont. Inte extremt  ont, inte som nervsmärta som jag fortfarande har ett abstrakt minne av. Men ändå en värk som dominerade. Gjorde mig småsur. Värkte hela vägen upp till muskelfästena i bröstet. Och plötsligt så tydligt hur mycket vi använder våra händer, även den vänstra. Hur den behövs så mycket mer än jag vanligtvis är medveten om. Tankar om hur det skulle vara att bara ha en hand. Så krångligt. Eller ingen. Banala tankar, så klart, men ändå. Så sällan en kroppsdel är närvarande i medvetandet, först när det krånglar kommer insikterna. Och också en viss rädsla. För med åldern kommer så klart också kroppens nedbrytning, förfall känns som fel ord. Men så klart slits vi, särskilt vi som inte tagit hand om våra kroppar. Sent ska syndaren vakna etcetera. Ryggen som kollapsade har verkligen skakat liv i mig, jag törs inte sluta träna även om olika omständigheter kan få mig att pausa. Som nu. Nu är det tydligt att jag använder händerna i princip alla övningar jag gör. Det är en som är helt handfri, kanske två. Inte ens cross-trainern blir meningsfull utan mina händer.

I går gick jag i stället en rask promenad, blev bara 40 minuter, men ändå. Med hundpromenaderna blev det ändå 18 000 steg totalt. Men nu är jag lite rädd att jag inte ska kunna träna på en vecka eller så, för jag vet att det kan ta lite tid att bli av med en inflammation och att det blir extra svårt när jag inte kan vila handen helt. Lite används den ju hela tiden. Som nu när jag skriver. Försöker skriva mest med höger, men det fallerar hela tiden.