Home sweet home

I går kändes det som att jag kom i gång ordentligt med att skriva. Jag hade satt ramar och skrivmål, i januari vill jag skriva 1000 ord om dagen. Det låter väldigt instrumentellt när jag skriver det, men oavsett så funkar det det för mig. I helgen lyssnade jag på ett föredrag av Monika Fagerholm som hon höll för min gamla skrivskola Långholmens författarskola, det hölls digitalt. Och hon talade på ett sätt om att skapa sin värld, och när den är skapad kan det där ske som författare känner igen: att vi förvånas av det vi skriver. Jag tänker att det har skapats en värld som är större än vi kognitivt kan ta in, och det kan röra sig i den utan att vi märker det. Hon talade sig också varm för att skriva "Just do it" och det är ju så jag tänker. Och ett sätt att hålla skrivandet igång är små men strikta mål. Hon beskrev hur hon var tvungen att skriva ett råmanus, hennes första, på trettio dagar, och att det gick att skriva fem sidor om dagen. Att ha en tidsram var viktigt enligt henne. Så känner jag också.

För att hålla skrivfokuset använder jag den simpla pomodoro-metoden. Vet inte varför den heter så. Men det är i alla fall så att man sätter klockan på tjugofem minuter och skriver till dess att den ringer. Då måste man ta en paus på fem, flytta på sig, röra sig lite. Och så kör man igen med nya tjugofem minuter. När jag använder den får jag väldigt mycket text, det fungerar utmärkt. Och när jag inte använder den kan jag få mycket skrivet, men det är inte lika självklart och det är lättare att ta upp mobilen i en koncentrationssvacka och låta sinnet läcka ut i andra kanaler.

I arbetet i går placerade jag huvudkaraktärens barndom på den gata jag själv bodde på när jag föddes, Wennerbergsgatan i Fredhäll. Vi bodde i en huslänga där det varit kollektivhus. Många små lägenheter och så en matsal där det serverades middag och en förskola. Det var ett boende som bland annat passade ensamstående. Tyvärr kan jag inte surfa mig fram till när kollektivhuset lades ner, så jag vet inte än om jag kan låta min karaktär ha kollektivhuserfarenhet. Men när jag läste om det kände jag att det verkligen borde byggas mer sådant. Att det känns som att det är en boendeform som borde få mer stöd, just utifrån resurssparande och klimatmedvetenhet, gärna med smarta lösningar och odlande. Men också utifrån vad vi vet om vad människor egentligen mår bra av, sociala sammanhang och en känsla av gemenskap. Att isolera den till en liten kärnfamilj känns inte särskilt rimligt. Jag tror att större gemenskaper också öppnar upp för en annan inställning till engagemang i stort, vilket om vi ska ha en levande demokrati är ytterst relevant. I arbetet med boken Makalösa föräldrar, som handlar om ensamstående, intervjuade jag Annika von Scheele på Boverket, eller om hon hade slutat där redan då ... jag minns inte, det är mer än femton år sedan. Dels beskrev hon ett byggprojekt där hon själv varit byggherre som tydligt visade vad du kan åstadkomma i form av kvalitet/livskvalitet om du inte lägger ut allt i långa entreprenadskedjor och inte gör oengagerad stordrift av saker. Dels beskrev hon hur Boverket tappat allt mer styrkraft. En av poängerna med Boverket var att vara en brygga från politiska intentioner till de kommersiella krafter som bygger. Genom olika styrmedel kunde de sätta upp ramarna för vad byggbolagen kunde bygga. Men att det där skedde i allt mindre grad, och får jag anta - att det knappt sker alls längre. Jo, kanske att det finns vissa nya och bättre direktiv kring klimatpåverkan, det vore ju ytterst märkligt annars. Men vad vet jag. Hur som helst blev jag sugen på att bli arkitekt och byggherre och bygga bra bostäder för en bättre framtid i ett mer välfungerande samhälle. Jag kunde inte heller låta bli att tänka på de lägenheter som beskrevs i boken Bärarna, där var lägenhet hade ett träd planterat.