I skuggan av Assange

I dag har jag skrivit ner vad jag tyckte om boken I skuggan av Assange, av Anna Ardin, och samtalet med vänner fortsätter. Nu har vi alla en liknande bild av det hela, men uppfattade DN-artikeln som utlöste diskussionen olika, därav samtalet. Jag är glad att vi gjorde det, annars hade jag kanske inte kommit mig för att läsa boken. Men det är intressant att vi som har samma förförståelse (att kvinnorna har talat sanning) läste texten i DN relativt olika. Halkar tillbaka på tankar kring perception, bias och vår opålitliga hjärna. Hur klurigt det kan vara!

Men också hur viktigt det är att vänligt kunna lufta sina olika tankar och åsikter. Det kräver trygghet, både i sig själv och i sammanhanget. Det är synd att det offentliga rummet upplevs som så otryggt. Jag kan se att jag för flera år sedan, i början av sociala medier, uttryckte åsikter mycket oftare. Jag delade artiklar, andras inlägg, mina åsikter och var orädd. Dels hängde det ihop med den yrkesroll jag hade då. Jag drev ett förlag med en politisk agenda rörande jämlikhet och rättvisa. Jag kände att jag hade det i ryggen, men också lite av en roll att även privat ta ställning och föra samtal. Jag skrev också många debattartiklar och deltog i debatter. Men dels hade det nog också att göra med min känsla för det offentliga samtalet - SAMT min upplevelse av att ha rätt. I dag känner jag mig mycket mer ödmjuk, trots att jag vet mycket mer om det mesta och har fler erfarenheter. Jag känner mig mer obekväm med att dela en artikel om jag inte verkligen vet hur det ligger till. Det är så lätt att dras med, dra iväg något, bli arg, tycka till. Men i och med min mer tillbakadragna hållning i sociala medier har jag också kommit att undvika att dela allt med politiskt innehåll, och mer ha plattformen för menlösa betraktelser av mer privat art, eller marknadsföra en ny bok. Jag har plötsligt blivit obekväm av allt annat. Jag kan inte riktigt reda ut varför, eller inte alla delar av anledningarna. För det är så klart flera saker som samspelar.

I går delade jag gårdagens inlägg om politiskt engagemang även på Facebook. Det kändes lite obekvämt. Det var ju inget egentligt ställningstagande, men ändå en massa egna tankar. Jag tror att jag börjat känna att allt redan är tänkt och sagt av andra med mer kunskap. Jag tror jag ofta tänker att min röst inte behövs. Men det betyder ju egentligen inte att jag inte kan uttrycka mig om saker och ting. Jag tror jag lite fastnat i dilemmat av ju mer du vet, desto mer vet du att du inte vet. Jag är alltid bekväm att tala om normfrågor, särskilt kopplat till barn, för där vet jag att det finns få som har mer erfarenhet. Men om du ska vara expert på allt du uttalar dig om blir samtalen fattiga, och antagligen sämre. Jag känner igen mig i Simone de Beauvoirs Mandarinerna, där Henri Perron (Albert Camus) upplever att han behöver lära sig mer för att kunna delta i politiken. Och jag är tydligt inspirerad av hans dilemma kring att känna att du "bör" kliva in i politiken och inte låta engagemanget stanna utanför via till exempel journalistik eller annat skrivande.

En oroväckande sak var att två av svaren jag på mitt inlägg i går handlade om att de inte ens ville rösta. Och då känner jag främst politiskt engagerade människor. En av dem hade också suttit för ett parti i sin kommun. Det känns deprimerande. Jag hoppas att det bara är deras känsla, och att de faktiskt röstar. Det känns som ett minimum av motstånd mot Sverigedemokraterna, och ett absolut måste.