Jobba?

Som sammanlevande med person som har fast arbete, med nästan vuxna barn, och som student lever jag ett oerhört priviligierat liv på så vis att jag verkligen har mycket tid och ganska få krav på mig. Sedan jag började skriva pomodoro-pass får jag väldigt mycket text skrivet, men jag vet i och för sig att det är sådants om går i cykler för mig. Ibland funkar det att skriva så. Ibland inte. 

Hur som helst funderade jag på att jobba lite utöver skrivandet. Jag har ganska ineffektiva dagar. Och det är skönt och kanske till och med till viss del en nödvändighet. Utöver den faktiska tid jag skriver behöver jag ställtider, som en bubbla av tid som inte upptas för mycket av något annat. Jag vet inte än exakt hur stor den bubblan måste vara. Men än så länge har jag hållit den fasligt stor. Inte gjort särskilt mycket annat, inte engagerat mig i för mycket, inte tagit på mig andra jobb mer än sporadiskt när någon frågat.

Men jag har känt på senaste att jag nog kan göra något lite mer. Av en slump såg jag ett inlägg en vän delade om ett frilansuppdrag och anmälde intresse. Nu visade sig det att det var en omöjlig ekvation mellan insats och utfall, så jag tackade nej. Eller tackar nej när måndagen kommer. Först tänkte jag göra provuppdraget som lämnades, en känsla av att jag borde göra det som jag åtagit mig, men insåg sedan att det ju bara är slöseri med både deras och min tid. I stället kom jag att via kontakten göra ett korrekturjobb, och det är inte strålande betalt det heller, men med den erfarenhet jag har går det an. Så ett litet ströjobb. Det borde gå bra. Men det känns lite läskigt att lägga in saker i livet. Rädd att störa den balans jag har. Kanske rädd att förlora den frihet och det lyxliv jag lever. Fast i bland vill jag ju ha mer än så. Nu får jag testa det.

Samtidigt rör sig ju även tankar om engagemang. Politiskt eller på annat vis. Jag blir aktiverad och involverad i en förening för författare i södra Sverige, kanske invald i styrelse eller valnämnd, och det är ett stort steg för mig. Varje gång jag närmat mig något har jag påmint mig om att jag inte vill, utan vill ha all min energi till det egna. Nu känns det som att jag har mer energi än jag behöver. Jag hoppas att det stämmer. 

Sannolikt är det så att jag blev om inte utbränd så vidbränd av mina ohälsosamma år inom mitt eget förlag och framförallt den psykiska press den sista tiden innebar. Det var inte bara ryggen som kollapsade när jag sålde och lämnade, det var så många andra delar som var såriga och behövde min kraft och tid och lugn för att läka. Så de här två årens stora paus krävdes, även om jag gett ut tre böcker och gått i skola, och gjort en del jobb är det inte alls på samma vis som engagemang eller många bollar i luften.