Känslokompetens

Jag har pratat en hel del om känslor i relation till vuxna som har hand om barn. Föreläst och skrivit om i handböcker. Jag har sagt att alla känner samma känslor. Det är inte sant. Men det är inte säkert att det spelar någon roll.

I boken jag nu har kommit i alla fall tre fjärdedelar in i, Så skapas känslor, har Feldman Barrett övertygande förklarat varför den gamla sanningen inte stämmer. Att det finns biologiskt grundande känsloessenser som är universella. Hon tar upp vikten av att ha ett brett register av känslobegrepp för att må bra och för att kunna kommunicera på ett tillfredställande vis, i det att få andra att förstå och att förstå andras känslolägen.

När jag har föreläst om känslor har jag tagit upp genusaspekter. Det gör inte Feldman Barrett, däremot tar hon upp klass (eller inkomst) och hur forskning påvisat skillnader när det kommer till bland annat ordförståelse och känslobegrepp, helt enkelt på grund av vad vi får lära oss och på grund av de förutsättningar som finns runt omkring oss. Annan forskning har ju visat på den olika mängd ord flickor och pojkar möter, samt den olika träning i att nyansera och förstå känslor som de får. Jag tänker att det måste vara samma sak. Och även om det inte stämmer det jag (och en massa forskare) sagt om att vi har samma känslor, så har vi alla samma behov, eller snarare nytta av att kunna uttrycka känslor mer finmaskigt än "bra" och "dåligt", och ju bättre vi kan definiera oss desto bättre för vår hälsa.

Alla, oavsett könstillhörighet (eller annan aspekt), har alltså att vinna på ett rikt ordförråd och många begrepp för känslor.