Kolonialisera på någon annan
Jag har skickat mitt manus till en till handledare, så kallad medläsning. Min vanliga handledare hade inga åsikter dessförinnan efter de senaste bearbetningarna. Manuset har ju fått ett gäng läsningar av andra och jag kände mig så mätt på det att jag inte orkade läsa igenom det en gång till innan jag skickade det. Nu har jag ju varit klar med det flera gånger, "klar", så jag har ju verkligen jobbat med det och läst det så många gånger. Och jag vet tat man alltid ska läsa en gång till. Men det gick inte. Och hur som helst, jag ska ju igenom det i alla fall en gång till efter medläsarens tankar. Även om den inte skulle ha några ändringsförslag eller så kommer jag ju ändå läsa igenom det och se om något ska justeras innan det är dags för slutinlämning, och att skicka till förlag. Jag behöver fundera på breven, om de är i den form de bör ha. Och jag vill även fundera på de citat jag har i manuset från andra, om jag vill ha med dem och den intertextualiteten.
Jag tror att intertextualitet kan straffa sig. Att en del blir irriterade på det. Medan andra kan uppskatta det. Jag tänker att det lite följer i Camus anda, det här att hela tiden tala till andras verk och tankar. Även om han inte i sina skönlitterära verk, så vitt jag vet, skrivit in tydliga kopplingar som citat. Men en sak som jag kan oroa mig för är så klart att framstå som pretentiös på ett löjligt vis. Eller dum. Om jag missförstått allt och på felaktiga vis gör kopplingar. Att jag för samtal i en dialog som haltar, så att säga.
En annan oro gäller min position som författare. Jag är en vit medelålders - 45 måste väl vara medel av livet? - och tillhör en kulturell medelklass i norden. Jag har inte direkt så mycket att göra med den värld där min historia utspelar sig. Nu tillhör jag inte dem som tycker att man bara kan skriva om eller gestalta det egna, litteraturen är inte till för det, det vore en sorglig begränsning. Men just att kliva in i det här getingboet är ändå något som får mig att tänka. Jag skriver en berättelse som utspelar sig i ett stulet land, i ett Frankrike som inte är Frankrike. Och spelytan är mellan en inhemsk kvinna och en franskättad. Och de två böcker jag svarar på är skrivna av den franskättade Camus och den algeriske Daoud. Och här kommer jag, trallalla. Kolonialiserar jag nu någon annans historia? Någon annans erfarenheter och värld? Jag tänker att jag inte gör anspråk på att berätta Algeriets historia eller en algeriers historia eller en pied-noirs historia. Jag gör anspråk på att berätta kvinnorna i Camus och Daouds böckers historia, och i detta kommer så klart i kölvattnet historien, men mer ur ett filosofiskt eller politiskt perspektiv, snarare än ur personens. På så vis svarar jag nog på varför jag drar in citat från andra.
Det för min tanke vidare till en annan "pinsamhet". Och det är att med ett undantag kommer citaten från män. Jag orkar inte ens tänka mer på det nu.