Mammorna

Jag har börjat att läsa Meningarna av Johanna Ekström, dotter till författaren Margareta Ekström (och författaren/akademiledamoten Per Wästberg, men han är inte i fokus här). Jag blev intresserad av boken när hon resonerade kring vilka friheter hon kan ta sig i relation till sin mamma, som lever men som har förlorat språket efter en stroke. Det är ett dilemma för många författare så klart när de vill skriva om närstående, men här är det också dimensionen att hennes en gång verbala mamma inte har den förmågan längre.

I min familj är det pappa som förlorade en av sina superkrafter, orden, i och med en hjärnblödning. Min mamma är relativt frisk. Och jag skulle kunna skriva om dem båda, liksom alla barn kan i det att det alltid finns sårigheter. Det är svårt att tänka på att mina egna barn har sina sår i brottsytan mot mig. Men tänker jag också, jag upplever mig inte lika insnärjd i min modersrelation som Ekström. Jag upplever mig som mycket mer solitär. Jag tror inte att jag och min syster har samma känsla inför våra föräldrar, även om vi delar många komponenter. Men vi levde med våra sju års skillnad i ganska olika familjer. Jag skulle kunna fundera på hur jag blev en solitär. Jag vet ju att en del av min flytt från familjen handlar om en reaktion på det där, så det är inte helt okomplicerat även om det varken är ett aktivt sår eller något jag riktigt har ord för än.