När verkligheten är overklig

Jag känner mig bakis. I går kväll såg vi först på filmen Give me liberty och sedan när vi skulle lägga oss vällde nyheterna in: Capitolium i Washington, U.S.A. hade intagits av Trump-supportrar. Som många andra fastnade vi framför CNNs direktrapportering. Först efter midnatt gav vi upp och hade hamnat i otakt, det var svårt att somna och sedan sov jag dåligt. Det kändes overkligt. Inte oväntat, men overkligt ändå. På samma vis som Trump är overklig.

Det är som att försöka tänka på svarta hål, eller något annat som hjärnan inte riktigt kan omfamna. Att tänka på, eller framförallt se på och lyssna på Trump. Det finns naturligtvis, och har funnits, lika vansinniga ledare för länder. Men det här är ett av världens största länder och dessutom ett land som vi (oavsett om vi vill det eller inte) i Sverige identifierar oss med, en känsla av att det inte skulle kunna hända där. Men det gjorde det. Det gör det.

I litteraturen skulle han inte fungera. Det är ju ofta så, att vi ställer krav på litteratur som vi inte kan ställa på verkligheten. Klyschan att verkligheten överträffar dikten är sann. Ibland i alla fall. Det händer att jag får återkoppling på text om att det är frustrerande att inte förstå en karaktärs handlingar, preferenser. Där jag känt att det är just det där förbryllande verkliga som det handlar om. Men det duger inte riktigt i litteraturen. Eller det kräver ett oerhört stabilt bygge för att läsaren ska acceptera det obegripliga.