Om Bror

Jag läste klart Bror i dag. (För recension se här.) Det var en ganska basal läsning, men fick mig att tänka på flera saker. Till exempel väcktes tankarna om ojämlikhetens effekter på våra hjärnor från läsningen av Så skapas känslor. Hur vansinnigt det är att vi inte kan bryta mönstret. Att leva i stress, en miljö med hot om våld, eller med bristande näring, påverkar det kroppsbudgeterande systemet som börjar skicka ut felaktiga signaler och som påverkar hjärnans och alltså vår kapacitet. Det lämnar oss mer blottade för sjukdomar och sämre rustade för att hantera och läka från sjukdom. Det är vidrigt att tänka att det slår så hårt med en ojämlik samhällsstruktur.

Jag tänkte också på att boken måhända var enkelt skriven, men att författaren David Chariandy på ett bra vis gestaltade det han ville ha sagt. Eller det jag förstår det som att han ville ha sagt. Han lyckas också teckna en miljö som är både och, utan överdrifter åt vare sig det ena eller andra hållet.

Jag är uppväxt i en större betongförort utanför Stockholm, Dalen som ligger längsmed linje 18 mot Fasta strand. Området är i mina ögon fult, men funktionellt. Tanken var att skapa en bilfri och familjevänlig miljö med gårdar och mycket lekytor. Men husen är trista, och gårdarna saknar personlighet så människor som skulle besöka oss tappade ofta bort sig mellan de likartade husen. Dessutom hade de en betongstruktur som var ovanligt taggig, lätt att skrapa upp huden mot. Arkitekturen var inte heller särskilt genomtänkt, där var loftgångar och djupa och mörka lägenheter, klassiskt bruna fönster från 80-tal och fula detaljer som blottlagda lufttrummor och skarvar mellan betongelementen i taket. Så småningom visade det sig också att flytspacklet var giftigt, hela området måste saneras. Konstigt nog minns jag inte alls evakueringen. Kanske kan minnen aktiveras om jag pratar med vänner eller familj. Men just nu, blankt. Men jag minns att en del fick bo i lägenheter och andra i baracker. Frågan är vad vi bodde i, jag får anta lägenhet - en barack borde jag väl minnas? Efter renoveringen blev det heller inte riktigt bra, de gjorde golven för torra, många fick problem med inomhusluften på grund av det. Vi hade en luftfuktare, i alla fall ett tag. Tror jag. Hur som helst, uppväxten i förorten känns inte särskilt definierande för min identitet och jag får anta att det var för att min familj inte definierade sig som en betongförortsfamilj, det kulturella kapitalet tog över.