Om pappan och döden
Jag har börjat läsa Allt jag inte kan säga av Emelie Pine, en essäsamling och den första texten handlar om när hennes pappa blir dödligt sjuk, och om deras relation, men också som jag läser det att inte dela minnen av något trots att ni deltagit i samma händelseförlopp.
Läsningen får mig att tänka på min egen pappa. Om när samtalet kom. Jag minns att jag var i vår lillastuga, i huset i Billeberga. Det var en kombinerad gäststuga och tvättstuga. Jag minns att jag tittade ut genom fönstret över vasken i tvättstugan. Och jag minns att min första tanke var skuld. Av att jag gjort fel. Att det stod klart för mig att jag gjort fel. Det var helt enkelt fel att ha valt att flytta många timmar bort, från Stockholm där min ursprungsfamilj finns, till Skåne. Jag hade aldrig känt så innan, men nu slog det ner som en bomb. Jag minns inte om det var min mamma eller min syster som ringde, men det känns mest troligt att det var den senare. Jag fick veta att han på sin vernissage hade börjat bete sig märkligt och att de till slut förstod att något var allvarligt fel. Och att mamma satte sig i bilen med honom för att köra till sjukhuset i ... Västerås? Eller Örebro? Konsthallen låg i alla fall lantligt och det var inte en kort körning och jag vet att de efteråt undrat om de borde åkt ambulans, men å andra sidan hade det tagit tid för den att komma. Hur som helst skickades de snabbt vidare till Karolinska sjukhuset eftersom han behövde specialistvård för den hjärnblödning han dabbats av, och jag satte mig på ett flyg. Jag flyger aldrig den sträckan, så det stärkte känslan av kris.
På sjukhuset låg han i en sal med flera andra patienter ständigt övervakade av personal. En annan man var spänd till sin säng som jag minns det var tippad så att han nästan stod upp, han var helt förlamad. Pappa var orolig. Han ville inte samarbeta. Han drog ur katetern. Han ville dö. I honom hade ett mörker öppnat sig, ett mörker han hela sitt liv rört sig över och nu hade han sjunkit ner. Han ville inte livet. Inte som det var. Han hade svårt att tala.
När han stabiliserats lite flyttades han till en annan våning, jag minns det som att han fick ett eget rum. Och här var stämningen annorlunda. Inredningen var sliten och golvet var smutsigt och vi kände genast en otrygghet i miljön. Pappa ville fortfarande inte leva.
Jag minns inte hur länge han låg där, men jag minns att mormor var inlagd samtidigt i samma sjukhuskomplex. Att mamma gick mellan henne och sin make i en form av vansinnig verklighet. Varken mormor eller pappa dog. I stället flyttades pappa till Ersta för rehabilitering. Jag minns särskilt ett besök där eftersom jag såg en kvinna i min egen ålder få besök av man och barn. Hon rörde sig som pappa, men hjälp av rollator. Pappa hade satts på antidepressiva och ville inte längre dö. Medicinen la som en hinna över mörkret. Under åren som gick skulle den hinnan komma att brista och medicineringen behövdes justeras, och när han sedan drabbades av en enorm cancer på levern togs medicinen bryskt bort och han föll handlöst igen.
Att försöka övertala en närstående att vilja leva. Det finns det nästan inte ord för. Det gör så ont.
Pappa återfick det mesta, men vi återfick inte pappa efter hjärnblödningen. Vi fick en annan pappa. Det är en märklig sorgeprocess. Att begrava en förälder och älska en annan. Min pappa har alltid varit extremt verbal och dessutom vansinnigt kunnig om det mesta. Han delade sina dagar mellan att vara i ateljén och måla, och att laga mat. Han var fantastisk och också jobbig på många vis, och i och med hjärnblödningen försvann det jobbiga. Han blev gladlynt, antagligen tack vare medicineringen. Hans konfrontativa sida försvann. Men också hans språk. Han hade svår afasi och hade även svårt att måla på grund av darrningar i handen.
Men livet fortsatte. Pappa var nöjd och han målade. Konsten förändrades men var fortsatt fantastisk. Han slutade laga mat och kunde inte köra bil. Mammas liv blev ett helt annat. Med åren som gick återkom vissa delar av pappa, och språket blev bättre. I bland kunde han visa en av sina gamla negativa sidor och det kändes snarare upplivande än irriterande.
Så kom nästa samtal. Jag var i Göteborg och hade just checkat in på hotellet som sitter ihop med mässhallen där jag skulle föreläsa för föräldrar som besökte en stor barnmässa. Jag var på rummet och mamma ringde. Den här gången minns jag att det var mamma. Och som många gånger när jag ser att det står mama på mobilskärmen tänkte jag en millisekund att något hänt, den här gången hade det gjort det. Hon levererade en dödsdom. Pappa hade cancer. Hans lever bestod till åttiofem procent av en cancertumör och den var för stor för att operera. Jag höll min föreläsning, ställde in nästa dags föreläsning, checkade ut från hotellet och åkte hem. Min pappa skulle dö.
Men en läkare på Huddinge sjukhus fick feeling. Han ville testa. Han ville utmaningen. Pappa skulle opereras. Det var en het sommar. Jag var rädd för att bli sjuk minns jag, köpte små shots av ingefärssaft för att stärka immunförsvaret. Om jag blev sjuk skulle jag riskera hans liv, om jag blev sjuk skulle jag inte kunna hälsa på honom. Och pappa kunde hälsas på, för han överlevde operationen. Kvar i honom fanns femton procent av en lever och han var inte bara kopplad till en maskin som tog hand om hans andning utan också till en maskin som tog hand om hans blod. På den här intensivvårdsavdelningen var ljuset neddraget och alla som låg där var mer döda en levande. Det var stilla och personaltätt. Jag spelade in pappas andning. Jag fotograferade honom fast man inte får. Jag behövde bevis på att han fanns, att det skedde. Miljön var overklig. Den sprakande sommaren utanför. Jag och min syster åkte och badade på platser i närheten. Sedan återvände vi in i den mörka grotta han befann sig i. Och när han vaknade ville han åter igen inte leva. Men det gjorde han och långsamt stabiliserades han. Till slut skrevs han ut för att få hemsjukvård. Flera gånger om dagen kom de. Tills det inte längre behövdes. Hans lever började växa. Han slutade med att inte vilja leva. Han började måla. Livet fortsatte.
Det har varit olika typer av kriser sedan dess. Men inga fullt lika dramatiska. Och även om jag kände när det första samtalet kom att jag var på fel plats är jag kvar. Inte på samma plats, men i samma landsända.
Att lämna Stockholm där jag är född och uppväxt, där min familj och mina vänner och mitt arbete fanns, var en form av motståndshandling. Mot flera saker. Dels det liv jag levde så nära sammankopplat med det mest stockholmiga av Stockholm. Jag var journalist på Aftonbladet och skrev om klubbar, restauranger, musik och kulturliv. Min man var dj och barchef. Det kändes som att jag inte kunde få fatt på mig själv, det som var jag drunknade i speglingar av andra, av det andra. När vi krisat totalt i vårt förhållande mellan barn ett och barn två bestämde vi oss för att flytta. Inte flytta kort, som någon timme från stan. Utan på riktigt. Vi åkte till Skåne med våra två små barn och såg på hus på landet. Vi såg ett kråkslott, fast mindre slott och mer kråkor, på en åker nära en grisfarm. Vi såg ett funkishus i ett samhälle som kändes oroväckande, liksom det fantastiska stadshus vi tittade på i en liten med död ort. Inget var helt rätt. Det var i april och P fyllde 30 och vi passade på att gifta oss i Helsingborgs stadshus. Men något eget hus blev det inte. Vi åkte hem och jag började övningsköra, för vi insåg att i alla fall en av oss måste ha körkort. Vi fortsatte att titta på hus på nätet. Nästa resa gjorde jag själv med vårt då yngsta barn i vagn och jag minns att min syster sa att jag skulle känna när det var rätt, och jag tänkte att det kanske hon skulle, men jag var inte sådan. Jag hade lånat grannens vvs-kamera och filmade allt jag såg. Och när jag kom till huset i den lilla byn Billeberga och magnolian blommade så kände jag det där: det här är rätt. Huset var skruttigt och fyllt av prylar, men det fanns en kreativitet i det som lockade, som jag kände mig hemma i. Så vi köpte det innan P ens hade sett det. Och vi började ett nytt liv, som gav utrymme för ett tredje barn och fick mig att engagera mig i jämlikhetsfrågor (initialt med fokus på genus) och jag startade förlag och hittade en egen kraft som jag hade svårt att fånga i min förra liv. Men det var inte lätt, det var en svår tid också, på många vis. Men det blev rätt.
Men utöver ett övergivande av ett jag och ett liv jag inte kände mig bekväm med längre var det också en form av agerande kopplat till min ursprungsfamilj. Och det var det som stack till när det där samtalet kom. Att min flykt var barnslig, egoistisk och oförlåtlig. Så kändes det i den stunden. Men jag blev kvar ändå. Och är kvar nu nitton år senare. Jag trivs med att ha en egen bubbla även om jag så klart nu har vänner och ett liv här. Och samtidigt saknar jag det jag inte har på grund av att jag väljer att leva långt borta från de som står mig närmast, förutom min egen närmsta familj. Men det ger mig en möjlighet att inte uppslukas. Kanske flyttar jag en dag tillbaka, nu kan ett liv nära min familj och mina vänner i Stockholm framstå som en fest. Men än är jag inte redo. Om någonsin. Jag tycker livet vid havet, vid stranden, i en långsamhet är en gåva varje dag.
Jag funderar också på om det skulle vara givande att skriva en text likt Pines. Hon går nära och djupare i sin essä. Det är något att fundera vidare på. Just nu dras jag mer till att skriva på ett annat vis, men en dag. Kanske.