Om Så skapas känslor

För en recension av Så skapas känslor, se här. I den här texten försöker jag sammanfatta och sätta ord på det jag förstått av läsningen av Lisa Feldman Barretts Så skapas känslor. Det är ganska långt och ganska vindlande, och innehåller en del egna slutsatser som jag inte kan beskylla någon annan för.

Hjärnan

Hjärnan finns inne i vår skalle, ett isolerat och samtidigt totalt uppkopplat organ. Den använder all information den får (från världen utanför kroppen och från det som sker inne i kroppen) för att få oss att leva och överleva. Det gör den så här: Med hjälp av tidigare erfarenheter (vilket får jag anta inkluderar normer och kultur när det handlar om det som sker utanför kroppen) skapar hjärnan prediktioner på mikroskopisk skala, där miljoner nervceller jobbar ihop för att förutse ljud-, syn-, doft- och känsel/rörelseupplevelser, liksom mina egna handlingar. Så här går det till (om jag förstått det hela rätt): 1) Hjärnan förutser något, en prediktion, 2) vilket skapar en simulering, en upplevelse, 3) vi jämför den mot omvärlden, faktiska sensoriska intryck som t.ex. vad vi ser, 4) och sedan justeras (eventuellt) upplevelsen mot inhämtade yttre fakta/kunskap. Det här är en prediktionsloop, och pågår hela tiden och parallellt. Det här är ett sätt att spara energi, för hjärnan söker i steg 3 bara efter olikhet mot förutsägelsen, och tar inte in allt och på så vis sparas energi och vår hjärna kan fungera så snabbt som den faktiskt gör trots att den hela tiden tar hand om exakt allt inom oss och oss i världen. "Så snart prediktionerna stämmer tillräckligt mycket så formar de inte bara ens perception och agerande utan förklarar även innebörden i sinnesförnimmelsen. Det är hjärnans autoläge." (sid 92)

När hjärnan testar sina förutsägelser kan den antingen justera efter den nya informationen, eller hålla kvar vid sin gamla förutsägelse och behålla den upplevelse som inte stämmer med det som faktisk sker. Att det vi upplever sker som förutsägelse är en bra förklaring, provtänker jag, till sådant som bias, fördomar och normers kraft. Ett sätt att spara energi för hjärnan är så klart att inte dubbelkolla så noga, särskilt om det inte gäller frågor på liv och död i stunden (och gör det det så tar den väl det säkra före det osäkra). Därav Daniel Kahnemans teorier kring ett snabbt tänkande som är mer automatiserat och mindre medvetet, kallat system 1,  (och ett mer medvetet system 2) även om tanken om två olika system inte finner störd i den här nyare forskningen. Att det inte stämmer på hjärnfunktionsnivå behöver ju inte betyda att det i realiteten fungerar ungefär som Kahneman beskrivit, tänker jag.

Kroppsbudget och överlevnad

Hjärnans primära uppgift är att förutse och hantera kroppens energibehov, något som Feldman Barrett kallar kroppsbudget, och som handlar om överlevnad. Hjärnan får signaler om allt som sker i inre organ och vävnader, immunsystemet, hormoner, (vilket kallas interoception) och de här upplevelserna rör sig  mellan behagligt och obehagligt (valens), lugnt till olugnt (arousal), eller neutralt. De här upplevelserna är en del av att skapa känslor, Feldman Barrett liknar det vid en huvudingrediens, så som mjöl är i bröd (men bara mjöl ger ju inget bröd). Saker påverkar vår kroppsbudget, det vill säga allt vi gör eller upplever, alltså även när vi bara simulerar vilket är en del av det förutseende, eller: allt som sker eller som vi förutser kan ske, och vår kroppsbudget påverkar interoceptionen - vilket i relation till situationen av oss kan förstås som och vara relevant som en känsla. Och en känsla är ett begrepp som vi skapat med hjälp av vår omgivning, spegling och kultur. Klurigt? Jag fortsätter så kanske det ger sig.

Enkla känslor kallas för affekter, om jag känner mig lugn eller energisk, en allmän känsla som mer rör sig mellan ett antingen eller, och rör sig längs med två värdelinjer. Den ena är hur behaglig eller obehaglig jag känner mig, och kallas alltså för valens. Den andra är hur lugn eller energisk jag känner mig, vilket som sagt kallas för arousal. (Affekter är en funktion som vi delar med djurriket. Till skillnad från djuren har vi dock en mycket större affektiv nisch, alltså allt som är relevant för kroppsbudgeteringen.)

Misstolkar signaler från vårt inre som fakta om det yttre

En dålig känsla sitter ihop med kroppsbudgeten, en signal om en obalans. Hur vi förstår signalen är en tolkning. Det är lätt att missförstå affekter,  att förstå dem som fakta och information om en oberoende värld, snarare än som en upplevelse av den. Här ser jag fördomar ha en tydlig öppning. När jag föreläst tidigare har jag varnat för det som vi kallar magkänsla, särskilt när det kommer till oss vuxna som levt i världen och dess normer/kultur längre än barn. Det här kallas affektiv realism, en tro/upplevelse av att våra känslor ger oss fakta om världen, i stället för att förstå att våra känslor ger oss fakta om vår upplevelse av världen. Låter det teoretiskt och lite luddigt. Det är det inte, utan väldigt fysiskt och reellt. Feldman Barrett exemplifierar med hur hon misstog en utbrytande influensa för attraktion på grund av situationen då förändringarna i kroppen skedde, det var mer förväntat att känna attraktion än sjukdom. Vi tycks också vara kodade för att notera likhet och olikhet, och i och med det noterar vi den som bryter mot den egna gruppen, eller mot samhällets normer och förväntningar, och det här påverkar vår kroppsbudget, och de interocepitiva signalerna kan tolkas som att en person är farlig, eller till exempel mindre lämpad för en tjänst, en magkänsla. Något som massa studier visar spelar roll vid anställningar eller tolkning av provresultat och kompetens, där den som bryter mot normen (till exempel etnicitet eller könstillhörighet) "straffas".

I boken tas polisskjutningar upp som exempel på hur affektiv realism också påverkar vad vi faktiskt ser, eller "ser". Det står att vi använder våra tidigare erfarenheter för att skapa förutsägelser, och i en stressad situation kan en sådan leda till att du ser en pistol där det inte finns någon och agerar innan du dubbelkollat. Men här tänker jag åter att det som genomgående i boken kallas erfarenheter också är normer och förväntningar, som den rasistiska att en svart person tolkas som hotfull och mer trolig att bära och hota polisen med ett vapen. Feldman Barrett är dock tydlig med att inte ange affektiv realism som huvudanledning till polisskjutningar, och jag får anta att hon då menar att det är den underliggande kulturen med sina rasistiska förväntningar som är huvudanledningen, men att det ändå är så här hjärnan fungerar. Att den slungar ut förutsägelser, som i bästa fall stäms av mot den sensoriska (som syn) information världen erbjuder.

Vidare liknas de kroppsbudgeterande områdena vid "en nästan döv forskare: hen förutser saker men har svårt för att lyssna på inkommande evidens." (sid 105) Och här ser jag en förklaring till det stora fokuset på fara (och nej, rädsla bor inte amygdala som jag tidigare fått lära mig). Eftersom överlevnad är grunduppdraget så är förstås hot relevant, och att ta det säkra före det osäkra när ett hot kan föreligga är en rimlig inställning för den döve forskaren. Det här är också sådant som har framförts länge, men då snarare ur en form av evolutionärt perspektiv där vi har en djur-hjärna som reagerar på fara, vilken kan regleras av vår rationella hjärna - men så fungerar det alltså inte.

Det (interoceptiva) nätverk som förmedlar vad som sker i kroppen, bestämmer alltså hur vi mår, och de områden som är kroppsbudgeterande beskrivs som de mest högljudda och "bossiga" (den döva forskaren) och det ägnar sig åt att förutse (ge prediktioner) rörande sinnena, som syn och hörsel - vilket i sin tur förklarar varför det vi känner påverkar vad vi ser och hör och varför vi läser av verkligheten fel eller har bias när vi tar emot information. Ta till exempel att domare dömer hårdare innan lunch - eftersom de missförstår nätverkets signaler om hunger och ser, hör och upplever den som står framför dem som mer negativ än de hade gjort efter lunch. (Exempel som även författaren använder i kapitlet om juridik.) Allt det här gör oss ganska opålitliga.

Hur skapas känslor?

Så, hur skapas känslor (och varför?) Känslor är begrepp och skapas på samma vis som allt annat som vi upplever. Genom att vårt inre nätverks signaler tolkas. Tolkningen går alltså till som så att vi förutser, simulerar och testar. Mitt hjärta dunkar och jag blir svettig, beroende på situationen väljer jag den kaskad av förslag som min hjärna kastat ut: Har jag tränat? Ser jag en person jag tycker om? Håller någon i en pistol? Jag skapar till exempel en känsla av rädsla eller en känsla av förälskelse, eller snarare: ett begrepp. "Känslobegrepp är målbaserade begrepp" (sid 121), ett begrepp som glädje kan till exempel komma till uttryck på många olika vis, och ha olika energi i kroppen. Men i den stund glädje upplevs förstås det utifrån det mål som finns för uttrycket just då, t.ex: "känna dig accepterad, känna välbehag, att uppnå en ambition, eller finna meningen med livet" (sid 122). Och varför skapas känslor? Jag är inte så säker på att boken ger ett tydligt svar. Men jag förstår det så här: Vår grundläggande drift eller snarare vår hjärnas grundläggande funktion är överlevnad. En massa forskning har pekat på samarbete som relevant för just det, och vårt behov av grupp sägs hänga samman med det. En effektiv grupp kan kommunicera, och att kommunicera känslor är ett sätt att uttrycka behov till varandra. Ju bättre vi kan kommunicera våra behov desto bättre chans för oss att överleva och skapa starka, trygga grupper.

Mentala begrepp 

I boken tas det upp att en unik sak för människor är vår förmåga att förstå och det redan som spädbarn, att "en del av informationen som de behöver om världen finns i sinnet på människor runt omkring dem" (sid 126), och det borgar naturligtvis för ett vilja att förstå andra människor. En annan sak som människan ägnar sig åt är mentala begrepp, vilka förutsätter ord. Genom orden kan vi skapa begrepp som inte kan förstås bara genom att observera världen, utan kräver mentala likheter, alltså sådant som finns i vårat sinne (som innebörden av begrepp som "pengar", eller "rädsla"). Med mentala likheter menas "mål, intentioner, preferenser" (128). Med hjälp av ord skapar vi målbaserade begrepp, som känslor. Och det är själva orden som binder samman ett begrepp som kan ha så olika uttryck, som till exempel "glädje". Eftersom känslor är en konstruktion av världen och inte en reaktion på den är de påverkade av det som finns omkring oss, de som tagit hand om oss och den kultur som vi lever i. Men även om känslor skapas av oss, och inte ligger lagrade inom oss för att triggas av det som vi upplever, så är de verkliga. Det går inte att separera en observatörsoberoende verklighet från den sociala verkligheten med ett meningsfullt snitt. Den sociala verkligheten skapas av oss som kollektiv, genom att ge mentala begrepp mening, något som kallas kollektiv avsiktlighet och är grunden för samhället. Men en skillnad mellan fysisk verklighet och social verklighet är att i den senare finns det ingen objektiv sanning.

Hur spädbarn skapar begrepp

Det tycks som att vi skapar begrepp även utan ord, något som sker genom vad som kallas statistisk regelbundenhet. Ett spädbarn uppfattar till exempel öga-öga-näsa-mun som något det skapar ett ordlöst begrepp för och därmed kan "se" ansikten innan det har ett ord för det. Men det här sättet att se och begripliggöra våra upplevelser är också det grundsystem som låter oss skapa mentala begrepp, som känslor. Oavsett vilken form av begrepp det rör sig om används de för att skapa mening och hantera världen utanför hjärnan. Känslorna hjälper oss att handla, och genom att vi skapat mening och en handling påverkar vi vår kroppsbudet. Genom våra känslor kommunicerar vi också med andra och påverkar andra (och de i sin tur oss).

Vad kan vi göra?

Frågan som kommer till den som läser boken, i alla fall till mig, är så klart: kan vi bli mer pålitliga? I tidigare resonemang har jag talat om att vi kan bli det genom att använda mer medvetenhet. Och på sätt och vis stämmer det fortfarande. Värdet av att ha kunskap om hur vi fungerar och ifrågasätta oss själva är en av de saker som framkommer i Så skapas känslor. Men även så klart att ta hand om det kroppsbudgeterande systemet - att sova, äta och vila. En annan viktig del är att ha många begrepp, och allt vi varseblir är begrepp, från "stol" till "glad". Att använda begrepp är i grunden en hjälp för hjärnan att inte varje gång den ser en stol genomgå en process av att "förstå" den, och därmed sparar den energi. På samma vis är många och nyanserade begrepp på känslor energisparande. Ju snabbare jag kan varsebli den exakta känslan genom ett nyanserat begrepp, alltså inte bara "glad" utan till exempel "förväntansfull" (som rör sig på den positiva skalan), desto mindre energi går åt, och på så vis kan jag också vara mer nyanserad i hur jag tolkar dina känslor (eller gör en förutsägelse och simulering av dina känslor och kontrollerar det i loopar det mot den information jag får från dig). Feldman Barret nämner lite i förbifarten att en person med vad hon kallar låg emotionell finkornighet (eller låg emotionell intelligens) har större tendens att reagera med aggression. Vilket känns rimligt. Om du främst kan se (alltså ha en prediktion utifrån dina begrepp och erfarenheter) att en person är negativ men inte kan använda finkorniga begrepp för att nyansera det negativa är det mer rimligt att svara med aggression, som en typ av brett penicillin som ska slå ut allt. Att ha ett rikt ordförråd och att tala om och benämna känslor är alltså viktigt, både för att må bra (reglera kroppsbudgeten) och för att hantera världen på ett så bra sätt som möjligt. Nyfikenhet är också en egenskap som lyfts som relevant. Att vara öppen och undersökande i relation till sin omvärld, och empatisk - alltså kunna förstå att en annan person upplever världen på ett annat vis, och att de vis vi förstår världen både relaterar till våra erfarenheter och till vår kultur.

Vad betyder det jag lärt mig?

Den här boken betyder så klart olika saker beroende på vad du använder den till och vad du själv använt din tidigare kunskap till. En förälder kan förstå vikten av att tala om känslor och ge även mycket små barn ord för saker, samt ta ansvar för kroppsbudgeten. En politiker kan läsa boken och inse hur ojämlikhet förstör människors förutsättningar, och att förenklade idéer om eget ansvar inte håller som ensam lösning. En politiker kan också känna sig manad att föra ut kunskap och satsa på förskola och skola, samt sprida kunskap till föräldrar. Men vad betyder den här kunskapen för mig?

Först kan jag förklara inför nedanstående text att jag ser normer som förväntningar och osynliga regler, som främst märks när vi bryter mot dem. Och att normer inte nödvändigtvis är samma sak som våra värderingar. Normer är automatiserade förhållningssätt till både oss själva och värden runt omkring. Jag kan, oavsett hudton, ha rasistiska normer (forskning visar att vi alla har det), men inte vara medvetet rasistisk eller vara medvetet anti-rasistisk. Normer är föränderliga över tid och uttrycks genom vår kultur. Jag vet inte om jag förklarar för lite nu, om det blir klart nog för sammanhanget. Men jag kör på det.

Jag har föreläst på och tänkt utifrån gamla förklaringsmodeller. Det jag sagt har inte varit fel i praktiken, men teorin bakom har inte stämt. Om vi tar Daniel Kahnemans System 1 och System 2 skulle jag behöva förklara att den loop som hjärnan ägnar sig åt när den stämmer av och testar teorier behöver upprätthållas längre. Liksom att kunskapen om att mina första signaler (affekter) inte nödvändigtvis säger något relevant utifrån min första tolkning (magkänslan, t.ex.). Rent praktiskt är det ändå som att det finns två system, ett som är automatiserat och ett som slår på vid de senare looparna som testar dem mot fler aspekter, som mina värderingar, min vilja, min nyfikenhet. Jag har också använt kunskap från bland annat Mahzarin Banaji och hennes och andra forskning med hjälp av implicit associationstest (IAT). Den forskningen mäter våra första omedvetna loopar, och jämför dem med våra handlingar. De har till exempel kunnat peka på införlivade normer kring genus (sexism) och etnicitet (rasism), och hur dessa spelar roll oavsett vilka uttalade värderingar vi har. Det är inte konstigt tänker jag, eftersom våra erfarenheter - som jag stoppar in normer och kultur i - bygger våra upplevelser/föreställningar, och att vi därmed först testar mot detta i våra loopar. För att sedan använda en annan medvetenhet i våra faktiska svar. IAT har också kunnat visa att en läkare behandlat mörkhyade sämre (alltså gett sämre vård) trots att läkaren haft värderingar som är anti-rasistiska, och att det här är mönster som påvisats oavsett läkarens egen etnicitet. Vad gör att de här normerna biter sig fast så hårt? Jag skulle väl gissa att normer är just normer för att de är social verklighet och hela tiden befäster sig själva och att förändringen sker långsamt och ofta bitvis eftersom de behöver kollektiv avsiktlighet, och att den sociala verkligheten är ytterst relevant för oss och våra hjärnor eftersom det är via den vi skapar livsviktig kommunikation och samhörighet. En intressant sak som forskarna kring IAT visat är att bilder påverkar de här mönstren. Att ha positiva bilder av mörkhyade personer (de nämnde t.ex. Mandela) kring sig förändrar våra mentala mönster, vilket talar för att det som sker i vår hjärna bygger på tidigare erfarenhet och att de här bilderna lägger sig i erfarenhetsfacket på ett annat vis än vad våra uttalade värderingar gör. Det här gör förstås att medvetna val kring erfarenheter spelar roll, vad vi matar hjärnan med. Här får jag anta att litteratur kan ha en funktion, liksom annat som vi upplever.

Det här är verkligen en tanke-test-text. Jag lär behöva tänka mer och testa det mot fler teorier. Men det var till hjälp att skapa det här, tack ska jag ha.