Otålig

Jag läser fortfarande Den amerikanska flickan och finner att lästakten gör mig lite otålig. Jag blev lite irriterad när jag var halvvägs: "Har jag inte läst längre än så här?!" och jag vet inte hur jag ska förstå den här känslan. Har den med mig eller texten att göra? En annan sak är att jag är lite uttråkad just nu, så kanske spelar det in. Det är sportlov nu i Skåne. Inte för att det egentligen påverkar mig. Har bara ett barn kvar i skolan och maken är ju ledig (fast han har rättat gymnasiearbeten hela helgen och ska in till skolan i dag), och vi brukar inte göra en massa på loven i alla fall. Men just nu känns allt lite väl trist. Jag drabbades av tristesskänsla i helgen inför varje promenad. Att det var det mest spännande som hände under dagen ... Samma gamla rundor. Fast egentligen älskar jag dem, att vara vid havet är ju aldrig fel. Så. Men ändå. Kollade om lokala konsthallen kanske hade öppet ändå. Nix, det hade de inte. Kan jag väl förstå, samtidigt knasigt - det är en av de platser som alltid är corona-säker, de har alltid extremt tomma lokaler. Har hänt många gånger att jag är ensam i utställningssalarna. Jaja. Allt är alltså stängt. Vi får inte åka någonstans. Eller: "bör inte". Allt känns trist. Men kanske beror det också på att jag behöver kliva in i skrivandet igen. Det pausade manuset. Börja jobba med det efter två veckors uppehåll. Det är nog en bra lösning. Grannen hade after-ski i lördags. De är sådana som alltid reser bort annars, åker skidor och sådant. Tror de ville återskapa det, de spelade hög mycket dålig musik i trädgården, hade på sig skidkläder och festade till långt in på natten. Kul gjort! Kanske kan vi bjuda hem någon vi med, sitta på verandan under infravärmen. Är kanske vad jag behöver.