Prata om

I onsdags hade vi skrivträff igen, digital så klart. Den infaller kvart över åtta varannan onsdag och för mig är det tidigt att ha något bestämt, och ovanligt att ha något bestämt överhuvudtaget. De flesta dagar är det bara mina egna att-göra-listor som ligger på agendan. Som "biblioteket", "ring vårdcentralen", "duscha Charlie" etcetera.

Samtalet kom att handla om att prata om sin bok, främst eftersom en av oss kommer ut med sin skönlitterära debut i maj och börjar få frågor om vad den handlar om. Och det är svårt att säga vad ens bok handlar om. Först för att man ofta inte själv formulerat det. Den är så pass mycket en del av en själv. Så småningom skapas det en förståelse för teman, vad den "egentligen" handlar om. Olika centrala delar. Men det är inte säkert att det är vad man ska säga när någon frågar. För det är ofta ganska abstrakt och relevant egentligen främst när du läser eller läst boken.

Så man måste öva och konstruera meningar som säger något om boken som är sant och som får någon att vilja läsa den. Inte för att ens jobb är att vara säljare, utan för ... att man ju vill att någon ska läsa ens bok. Ju. 

Att skriva följebrev är ju lite förberedande arbete. Att försöka ringa in mängder av sidor i några få meningar som ska få den som läser dem att vilja läsa manuset, och ge ut det. Det är jobbigt att skriva följebrev, plågsamt, och på vissa sätt genant. Som en kontaktannons. Men det finns också något givande i att formulera sig kring den berättelse man skapat. Som att jag själv blir nyfiken på vad berättelsen handlar om. Att försöka hitta det. Och formulera det.