Responsens väg

Läste tre texter av andra i går. För gårdagen var deadline för att lämna sju sidor reflekterande text, eller en essä, i utbildningen* jag går. (Jag lämnade texten jag kallar essä i inlägget den 6/1.) Alltid när jag läser text som jag vet att jag ska ge respons på känner jag mig initialt nästan helt vilsen. Nej, det är en överdrift. Jag markerar alltid saker löpande. Men ändå är känslan i stort att jag inte har något att säga. Jag vet att det inte är sant. Ändå känns det precis så. Men för mig är det en process som tar ett tag. Jag läser, och återkommer, samlar ihop och medan tankarna blir till ord på pappret/skärmen så skapas ett mönster som ger utrymme för ännu fler tankar. Till slut är det mycket jag har att säga.

När jag ska ge respons i stunden kan jag oroa mig för samma sak, eftersom processen när jag förbereder respons tar ganska lång tid. Ändå sker det sällan. Jag har nästan alltid något att säga, och särskilt när tanken kan få studsa mot andras. Men jag undrar vad den där osäkerhetskänslan kommer ifrån, och om den kanske har en funktion. Kanske en funktion som är bra. Att den skärper mig, får mig att söka som en lanterna åt många håll. Cirkulera för att upptäcka.

Jag föreläser en hel del, vilket främst går ut på att jag står och berättar saker. Jag är alltid lite rädd för frågor. Igen känslan av att inte ha något att säga, inget att ge. Har aldrig hänt. Tvärt om blir jag nästan alltid glatt överraskad över hur snabbt hjärnan lägger ihop gammal kunskap med den nya och kan ge välfungerande svar, tips, råd och åsikter. Det är dessutom roligt, känslan av att hjärnan kan mer än jag tror. Hur snabbt den kan kila in i ett rum och hämta kunskap och anpassa den. Det är en kick. Och ändå, alltid - oron innan.

Jag har i livet haft lite svårt att formulera saker kring mig själv. Det kan vara  utsagor, men det kan också vara svar på frågor. I samarbeten kan det vara problematiskt, eftersom jag haft en tendens att när jag inte har ett snabbt svar låta andras vilja styra. Eftersom det i stunden inte går emot min vilja, eftersom den ännu inte formulerats. Det har lett mig på långa utflykter åt helt fel håll, till allas nackdel. Eller. Inte bara så klart. Även på en utflykt som du inte "borde" vara på får du upplevelser, kunskap och åstadkommer saker. Jag ångrar inte de vägar mitt liv tagit, de har varit givande. Och de har lett mig till att i dag ha bättre koll på mina gränser, på min vilja och framförallt att inte dras med även om jag i stunden inte vet än.

När det gäller att formulera saker kring sig själv har jag alltid känslan av att det finns en lögn i det som sägs. Fast lögn är inte det perfekta ordet. Men i själva formulerandet skapas en berättelse, som blir en ersättning för en mer komplex verklighet samt en medvetenhet om att berättelsen skulle kunna se annorlunda ut om jag valt ett annat perspektiv. Den sociala världen är hela tiden en form av tolkning, och jag har hela tiden en känsla av att vi till viss del kan välja. Den sociala verkligheten är ju skapad, så den går så klart att skapa på ett annat vis. Så länge den inte ignorerar den fysiska världen så är ju inte en variant mer osann än en annan.

*Lunds universitets Författarskolan - litterär gestaltning, kandidatutbildning