Sju år i dag

I dag firar vi att Charlie fyller sju år. Hon kom till oss till påsken 2014. Det är märkligt hur lätt det är att älska sin hund. Eller inte märkligt, utan mäktigt. Det är en kärlek som inte är grumlad. Den till en annan människa är grumlad på ett eller annat vis, det som kallas relationen lägger sig liksom som ett raster att ta sig igenom. Med barnen finns oron och tillkortakommandena. Med hunden finns bara det rena. Tror att det är därför hundar (eller andra djur) ses som så läkande.

Men sju år som hundägare, det är märkligt. Det är ändå ganska många år. Charlie kom till oss den sommar då vår äldsta spelade in långfilm. Även om de nu har en nära relation var det ett okej upplägg då, för det var hennes två småsyskon som ville ha en hund. Som investerade sina besparingar och blev delägare, 25% var och jag betalade 50%. P och L ville inte ha en hund, så det var vi andra som klev in och kände ansvaret. Men så klart är alla lika fästade vid henne. Fast det är främst jag som har ansvaret. Det är okej och rimligt.

I går var det Alla hjärtans dag. Jag ringde L i Stockholm, hon skulle göra chokladbollar. T var hos sin pojkvän och gick ut och åt. F köpte oxfilé med sin pojkvän och vi lämnade hemmet så att de kunde leka vuxenmiddag. Jag och P gick upp till hans föräldrars lägenhet som ligger två, tre kvarter från oss. Där åt vi pizza och såg på en fransk film, Amour. Romantiskt värre låter det som, men det var en mycket sorglig film om ett äldre par, kanske 75+ där kvinnan blir sjuk och mannen tar hand om henne. Vackert, och mycket sorgligt. Jag passade också på att bada, det är något vi inte har hemma så det känns lite lyxigt. När vi flyttat ner till Skåne och barnen var små hände det att en av oss åkte ner till den här lilla ettan vid havet. Då bodde vi nämligen i ett hus på landet, i Billeberga. Och det var mycket familjeliv och småbarn och det var därför helt magiskt att åka till en plats där du var helt själv. Där du kunde äta vad du ville, se på dålig teve och bada. Oftast pluggade vi också. Men det var nog det där att få ett eget andrum som var det viktiga. Att sova själv en natt utan barnkroppar mot sig. Det behovet var så mycket större än att få egentid som par. Dessutom krävde det ingen barnvakt, vilket vi ju flyttade ifrån. Jag har aldrig haft särskilt mycket behov av partid. Alltså, jag har inget emot det. Det var mysigt att göra saker bara vi två, men det har aldrig känts som särskilt prioriterat eller som en viktig del av vår tvåsamhet eller för att få saker att funka. Och nu är vi ju nästan alltid bara vi två, barnen inte längre barn.