Skrivandes olika natur
En intressant sak för en skrivande människa är att läsa om hur andra skrivande människor ser på sitt skrivande. Både det rent praktiska och tankarna kring själva dess essens. Ett sätt att tydligare få syn på det egna är att spegla det mot andra. I bland finner jag beskrivningar som slår ann något i mig, och oftast "så där är det inte för mig", och det senare kan nästan kännas skönast. För det skapar skarpare konturer av det egna.
Jag läser om en (eller jag har läst om många, men nyligen läste jag en viss text) som skriver för att hitta sig själv, definiera sig, minnas, förvanda. Något åt det hållet. Det är nog inte helt ovanligt. Mycket storslaget har skapats just så, tänker spontant på Marguerite Duras som i så stor utsträckning masserar fram litteratur ur det egna. Jag läser om en annan som beskriver hur hen skapar sitt skrivande i relation till andra, hur samtal och intryck är essentiella. Och till viss del är båda dessa utsagor korrekta för allt skrivande, så klart. Du använder alltid dig själv, på ett eller annat vis. Och du använder alltid intryck på ett eller annat vis. Vi har inga fristående fantasivärldar som vi kan koppla våra händer till, även om det i bland kan kännas så, fantasin är alltid skapad av oss själva. Och vi lever inte isolerade i vakuum och gjorde vi så skulle vi inte kunna skriva något alls. Men ändå känns inga av dessa berättelser om att skriva som jag. De känns begripliga och sanna och fullt möjliga. Men inte som min berättelse om skrivandet.
Min berättelse ser annorlunda ut. Mitt skrivande handlar främst om processen. Om nöjet att skriva, känslan av att kanalisera något. Jag vet att andra beskriver samma sak som mer av en plåga. Jag upplever inte att jag definierar mig, eller har en berättelse som jag måste berätta - nej, berättelsen som berättas är bara helt enkelt den som måste berättas. Den har sin egen sanning. Och jag upplever inte heller att det jag skriver behöver andra, samtal eller upplevelser. Det behöver så klart inflöde av olika slag, det är självklar och det som jag hör, ser, känner kan ta sig in i det skrivna. Men det är inte en aktiv källa som jag skulle formulera mig kring i min berättelse om mitt skrivande.