Skrivandet - jag kan

Det pågår. De flesta mornar knattrar jag en stund. Om det blir bra, det vet jag ju inte. Men som det så ofta vittnas om är det inte poängen just nu. Att försöka väva fram berättelsen är det som jag gör. Att stuva om och förbättra, det är ett annat skede. Monika Fagerholm talar om att blåsa upp ballonger, att gå in och jobba och förstora och förbättra, ge liv och luft. Just nu känner jag mig mest glad att jag håller skrivandet i gång, så som jag gjort med träningen också. Även om den nu är pausad i väntan på att jag ska få ordning på en tand. Vill inte trigga mer inflammation. Tror inte penicillinet når in riktigt. Men det visar sig. Tanden ska i alla fall ut och ersättas av ett stift. Jobbigt.

En annan sak jag nu har lyckats med är att göra flera saker. Det vill säga att jag tar mig min tid för att skriva på manus på morgonen. Och håller fast vid det. För att senare under dagen kunna göra annat som att korrekturläsa och liknande. Det jag inte visste om jag kunde. Jo: jag kan.