Svåra dagar

Det kommer alltid svåra dagar i det kreativa flödet. Från att spotta ur sig ord till att tappa styrfarten. I går var en sådan dag. Kanske för att jag skulle byta projekt. Och att jag inte skrev alls under helgen. Det kändes svårt att verkligen gå in i mitt gamla manus och börja jobba med det. Det är också en annan process att fördjupa och förändra, än att skapa nytt.

Hela förmiddagen gick utan att jag kunde förmå mig. Trots att jag vet att det bara är att börja. I stället läste jag klart En port till havet - Brev från arabiska bögar. Och jag hade just läst klart Meningarna, och insåg att jag läste två autofiktiva böcker, eller inte fiktiva alls kanske. Självbiografiska då? Jag finner mig läsa så många sådana, trots att jag tänker mig läsa klassiska romaner. Märkligt. Meningarna tipsade jag min syster om. Jag tycker om den, känner igen mycket från den egna ursprungsfamiljen, fast på andra vis och i andra vinklar. Jag känner mig inte direkt besläktad, men ändå som att jag betat i samma hage som Johanna Ekström. 

Hur som helst var det först efter lunchpromenaden som jag kom igång. Det blev inte mer än tre fyra pass, och det gick långsammare än att skriva nytt. Men det kändes bra. Jag avbröt för en eftermiddagspromenad med min promenadvän P. Kom hem och gjorde kvällsmat, det var både maken och ett barn hemma. Det är en ny tid i antågande, ofta är vi bara två till middag. Ena dottern har varit hos sin pojkvän i Lund i tio dagar, på grund av diverse praktiska saker. I dag kommer hon hem och är efterlängtad, men det är inte en plågsam frånvaro. Jag är glad när hon är glad, var hon än är. Jag kräver liksom inte henne hemma för att kunna njuta av det.

I Meningarna pratade Ekström när de skaffade en valp. De skaffade den på prov, jag vet inte om de behöll den - men jag tror det. Och kanske var det där "på prov" något hon var tvungen att göra för att våga. Jag skulle aldrig tänka att "på prov" var möjligt. När du tar dig ann ett liv tar du dig ann ett liv. Jag har dock ångrat sådant, råttan jag köpte när jag var typ 20 gav jag bort samma dag som jag köpte den. Även om den var kvar ett dygn. Jag kände direkt att det var fel. Men tänkte aldrig tanken på att lämna tillbaka den, antagligen för att jag skämdes över mitt idiotiska val. Jag ångrade mig redan innan jag köpte den, helt obegripligt att jag inte förmådde backa redan då. Kunde ju till och med betalat, hade det varit värt. Hur som helst, jag har känt stor rädsla inför att skaffa djur i storleksordningen katt eller hund. När vi skulle skaffa hund var jag tvungen att hålla det hemligt för barnen att jag hade gett efter för deras övertalningsförsök. Jag åkte ensam och i hemlighet och tittade på valparna, just för att jag skulle kunna hålla öppet för att ångra mig. Så fort barnen blev en del av ekvationen visste jag att det inte gick att ångra sig. Så gör man inte, kände jag. Jag hade en vän med barn en gång som skaffade en hund, och sedan lät hon sina föräldrar ta över den eftersom hon inte hade ork, tid, lust (?) och hon gjorde det på ett vis som var så ... obetänksamt. Och jag kände att det var något obehagligt i det hela i relation till barnet och föräldraskap. Nå, jag var efter att jag sett på valparna tvungen att stanna på en Statoil, som det hette då, och ta en kaffe och fundera. Jag var den första som sett på dem och hade sagt att en av dem ville jag ha, men att jag skulle bekräfta det med ett telefonsamtal under dagen. Jag ville ge mig betänketid. Jag ringde en vän. Jag försökte kontrollera mina olika skrymslen och vrår. För jag känner igen det som Ekström beskriver, rädslan för att binda mig, att ta och ha ansvar för en annan person. Det är därför jag inte är odelat positiv till att skaffa barn. Ändå har jag tre. Men det är verkligen en fruktansvärd aspekt av det, att ha det där ansvaret för någon, att känna det ansvaret, och framförallt att bli så sårbar i kärleken. Att alltid vara investerad i de här personerna, dina barn, även när de är vuxna. Att bry sig om deras känslor, lycka, liv ... det är lite som en mardröm som aldrig tar slut. Alltså. Det är naturligtvis allt det andra också. Det positiva etcetera. Men för mig är det inte bara det. Och jag kan se den där tendensen i mig i relation till andra, att krypa in i ett skydd, hålla avstånd. Jag förstår att det sitter ihop med barndomsstrategier. Och de vållar mig inga stora problem. Det kan ju faktiskt vara okej att vara lite som man är, allt måste inte petas i? Eller? Vi får väl se.