Tankar om vad vi borde

Läsningen av Världen av i går och Mandarinerna får mig att fundera på vad jag borde. Henri Perron (som jag och andra läser som Albert Camus) i Mandarinerna slåss med olika impulser kring vad han "borde". I efterkrigstidens Paris är de rädda för ett tredje världskrig och de har sett fasan de två föregående skapat, och i det klimatet känns det förmätet att sitta på sin kammare och skriva skönlitterärt i stället för att ge all sin kraft åt politiken och att försöka värna de ideal som han tror på. Om det är något Världen av i går gestaltar är det hur det både före och efter första världskriget fanns en känsla av att det inte kunde, inte skulle bryta ut krig, att det omöjliga inte skulle bli en både möjlig och faktisk verklighet. På samma vis tänker jag i dag på vad jag sysslar med.

I samtal med P så talade vi om att vi ägnar oss åt någon form av passivt motstånd, och att det sker utan motståndare och hela tiden på ett individuellt plan. Vi flyger inte. Vi äter inte kött. Vi försöker konsumera medvetet. Vi uppfostrar våra barn enligt en viss världsåskådning och ideologi. Vi utför våra yrken efter vissa övertygelser. Allt detta är en typ av motstånd.

I dag var jag och åt min månadslunch med min vän H. Jag lyfte detta även med henne. Och hon tog också upp det här som sker i det privata, att driva politik i det vi gör, det förmedlar till andra, barn och i hennes fall barnbarn. 

Men så tänker jag på vad som sker runt omkring mig. De fascistiska vindarna som sveper allt mer kraftfullt över Europa. Det otänkbara som Trumps presidentskap innebar. Andra världsledare som känns mardrömslika. Och så tänker jag ... vad gör jag egentligen för att skapa skillnad. På riktigt. Att det här mikromotståndet, det passivt aggressiva, att det inte duger. Att det en dag kan vara för sent.

Och det problematiska att vi som driver humanistiska, solidariska och empatiska utvecklingsströmningar har den stora nackdelen att vi har svårt att sätta hårt mot hårt när de andra kommer med hat, hot, lögner och våld. Vi är redan i ett underläge i det att vi inte vill övertyga med våldskapital. Och om vi ska hindra att andra tar över borde vi alla engagera oss. Tänk på vi alla gick in i politiken och försökte bidra till den utveckling vi vill ha. 

P gick med i ett parti förra året, utifrån tanken att det är det minsta vi kan göra. Det är ju genom politiken vi styr vårt samhälle, och framförallt vill vi att mer makt ska ligga där i stället för hos kapitalet. Så det är en logisk slutsats att gå med i ett parti. Det är föredömligt. I går kväll var han med på sitt första introduktionsmöte, även det i mina ögon fördömligt och imponerande, i det att ingen av oss egentligen lockas. Vi får se när (och om) jag tar ett liknande steg. I bland försöker jag skydda mig med det faktum att jag bedrivit ett politiskt företag i tio år, att jag debatterat och drivit opinion på olika vis, aktivt bidragit till förändring. Men det är två år sedan nu.