Tiden runt

När jag slutade jobba med mitt företag för nu lite mer än två år sedan skapade jag utrymme för kreativitet. Andra kan arbeta och skapa parallellt, men jag lyckades inte. Inte med det skapande jag ville åt. Jag skrev ju böcker, bara inte de böcker jag ville. Och till viss del handlade det kanske om mitt arbetes natur, där det fanns så mycket kreativitet. För mig känns det som att jag bara har en viss mängd kreativ energi, och att om den läckt till annat finns det inget kvar för mitt eget skapande. Nu när jag i två år nästan bara ägnat mig åt vad jag vill börjar jag känna att där finns möjlighet att föra in saker i livet igen. Därav att jag tagit lite fler frilansuppdrag och korrekturläst en del de senaste veckorna. Och därav att jag funderar på att ta på mig förtroendeuppdrag i en förening. Men jag är lite rädd.

Jag behöver ha en buffertzon kring mitt skapande. Det kan upplevas som slötid, långsam tid, ingentingtid, och kanske är det just det. Men det är som att skapandet kräver tid som laddar, och som ger möjlighet för tankar att röra sig in och ut i projektet, teman, etcetera. Det är förstås en extrem lyx att kunna unna sig den här buffertzonen, det är jag medveten om och tacksam för. Men för mig har den varit en förutsättning, känns det i alla fall som. Nu när jag lärt mig att jag kan skapa skönlitterär text, att jag kan spänna en berättarbåge från början till slut, och när jag vet hur jag ska göra för att skapa, då känner jag att jag kanske kan våga föra in mer. Ha kvart buffertzonen, absolut - men där finns fler timmar än så.

Dessutom kan det finnas en poäng med förtroendeuppdraget, om jag nu får förtroendet av medlemmarna. Och det är att det blir en kontaktyta mot andra skrivande människor. Det kan vara viktigt det också. Bland annat för att se sig själv i sin yrkesroll. Men också för att dela tankar och upplevelsen av att vara skrivande människa. Den senaste tiden har jag tänkt på att jag börjar samla på mig roliga och trevliga och bra personer som också skriver. För något år sedan var det inte så, jag försökte inventera vilka människor som det gick att dela text och tankar med och kände mig isolerad. Så är det inte längre. Det är fint.