Två meningar

Senaste uppgiften är att skriva två till tio meningar om mitt manus, det manus som jag har som huvudprojekt under utbildningen. Anledningen till att vi ska göra det är att det nu ska läsas av en annan handledare än vår egen. Men tänker jag, det är ju ett utmärkt tillfälle att fundera på vad mitt manus handlar om, egentligen. Jag har redan ett följebrev så jag kan konsultera vad jag redan tänkt:

Jag går rakt på sak: Vi behöver tala om ett mord.
Du kanske tänker: har vi inte gjort det. Har vi gjort något annat än det. Jag svarar dig: inte det mordet. Det finns saker du fortfarande inte vet. Hur konstigt det än kan låta.

Så inleds Vi är inte främlingar, en replik till Albert Camus Främlingen och Kamel Daouds Fallet Meursault.

Vi är inte främlingar utspelar sig i huvudsak i 40-talets Alger och har kvinnorna i fokus: Marie och Zoubida vars öde vävs samman av ett mord. Vad händer när den du älskar mördar en annan människa? Vilka handlingar är berättigade om du får reda på hur du kan skada den som mördat din bror och stulit din framtid?

Manuset handlar om hämnd, våld, kärlek, moderskap, förlust och främlingskap, men är också en kommentar till filosofiska och politiska teman som existentialism och kolonialism.

Okej. Det där är mer än två meningar, och dessutom skulle jag nu vilja lägga till sådant som att det handlar om frigörelse och strategier för att kunna bryta de livsförutsättningar du föds in i, om förhållandet mellan känsla och förnuft, och om solidaritet och humanism.

Men jag får väl sätta mig och korta och därmed tvingas se vad som måste vara kvar, vilket som är den reducerade kärnan.