Tvivlet

Talade med en skrivvän om tvivlet. Det som vi har och som rör sig som vågor genom skapandet. Där finns så klart både för- och nackdelar med det. Nackdelarna för de flesta överväger säkerligen. Och är kanske också förankrade i svårigheter med det ena eller andra. Fördelen är förstås att tvivel är en del av att utvecklas, att vara öppen. Eller kan ha den fördelen. Mycket som tvivel handlar om är ju dock sådant som är svårt att påverka. Kommer någon tycka om den här texten jag skriver? Så klart påverkar den som som skriver så gott den kan med att jobba med språk, dramaturgi eller vad det nu är - men en så stor del av det handlar ändå om det som är utanför min kontroll. Att se det tar bort en del tvivel, för det där tvivlet är så jag-centrerat så det överlever inte den där typen av insikter.

Hur som helst hade jag lite tvivel i bilen i går. Det rörde relevans. Jag lärde mig med mitt första manus att jag kan skriva ett manus. Innan tvivlade jag på det. Eller jag förstod nog att jag borde kunna, eftersom andra kan och jag ju skrivit andra böcker, till och med kapitelböcker för barn, så ja: jag borde kunna skriva ett romanmanus. Men jag tvivlade ändå på att jag skulle få till ett helt skönlitterärt manus för vuxna. Jag minns när jag började skriva på det på ett café i rom, så romantiskt var det. Det var den kalla våren 2018, Italien hade haft snökaos. I alla fall: tvivlet i går handlade som sagt om relevans. Om jag skriver eller kan skriva sådant som faktiskt väcker läsintresse. Inte om det är bra, har ett genomarbetat språk, en bra dramaturgi och uppbyggnad - etcetera. Utan om det känns relevant. Jag kan i och för sig läsa böcker som jag kan tycka är okej ur olika aspekter, men att de inte riktigt bränner. Är relevanta för mig, hakar i något i mig. Kan mina manus göra det i andra? 

Sedan kom jag att tänka på att jag verkligen är, som min handledare sa, en utpräglad romanförfattare. Men det menade han att jag hittar på historier och berättar dem, eller hittar på genom att berätta dem. Medan så många andra skriver om sig själva på olika vis (ja det gör ju alla bla, bla, etc, men det är ändå en skillnad), och där kan utifrån sett kännas som att det finns en annan relevans, "urgecy" i det någon berättar om sig själv. Sedan kan de vara tråkigt och dåligt och ja - inte relevant av olika anledningar, men ingångsvärdet är lite annorlunda.