Vad vi borde

Vad borde jag göra? Vad borde du göra? Jag har funderat en hel del på det. Så ser jag att i dag för exakt hundra år sedan togs det beslut som ändrades grundlagen så att vi fick allmän rösträtt, ett oerhört viktigt steg i vår demokratiska utveckling. Först 1989 togs det sista hindret bort för alla vuxna medborgares rätt att göra sin röst hörd i allmänna val. Men att det sista hindret togs bort betyder inte att vår demokrati är "färdig". Det finns så många hot mot den, och så mycket mer än praktisk möjlighet som motverkar allas deltagande i demokratin. Men det finns också ett hot i form av vår allmänna inställning. Politik är det främsta styrmedel vi har för att hantera vårt gemensamma samhälle. Många medvetna, pålästa och engagerade människor (som jag själv) vänder ändå den etablerade politiken ryggen. 

En del engagerar sig genom olika former av opinionsbildning, antingen under egen flagg, eller tillsammans med en organisation eller förening, det är absolut en form av politiskt engagemang och något jag själv ägnat mig åt (liksom att driva förändring inom och genom mitt yrke). Men många av oss utför främst en form av mikrohandlingar. Jag tillhör ju dem som menar att allt är politiskt, så allt vi gör spelar naturligtvis roll. Det är naturligtvis relevant hur jag kommunicerar och vad jag kommunicerar med människor omkring mig, som t.ex. mina barn, och vad och hur jag konsumerar och hur jag använder min ekonomiska makt. Men det är samtidigt något som sker utan en egentlig motståndare, eller snarare utan en mottagare. Och många av de handlingar som har med konsumtion och livsstil att göra är investeringar som är mycket mer påfrestande för mig än det ger effekt i samhällsutvecklingen. Så jag tillhör också dem som menar att riktigt, kraftfull och långvarig förändring måste komma från politiken.

Tänk om fler av oss gick in i ett parti. Jag fattar att få känner sig helt hemma i något av de existerande partierna, jag gör det till exempel inte. Men ändå. Att bli medlem handlar om att skapa en koppling mellan oss i folket och dem i politiken. Och att bli medlem kan (men måste inte) vara ett första steg att vara med och påverka så att partiets politik känns lite mer som hemma. Idén att det måste passa mig, annars får det vara, är en skadlig form av individualism. Som tyvärr känns som den går hand i hand med tidsandan. När jag jobbat med pedagoger av olika slag har en tendens varit att stötta och stärka alla barn (ofta kopplat till genusfrågor) att göra sin röst hörd. Men arbetet med att stötta alla barn att lyssna och kompromissa har inte varit lika aktiverat, trots att det borde vara den självklara parallellverksamheten. Och något som definitivt har att göra med det demokratiska uppdraget förskolan och skolan har. Det lockar oss inte att knyta oss till ett parti eftersom allt inte passar mig som individ. Men då faller demokratin samman. Glappet blir för stort. Min känsla av tillhörighet med landet jag verkar inom, som jag är beroende av och som är beroende av mig, försvagas. Ja, jag borde gå med i ett parti. Det borde vara allas vårt steg ett i att bidra. 

Ja, det är bra att vara en god människa inom många olika delar av livet, ja det spelar förstås roll - men jag upplever att de fascistiska vindar som drar över världen ställer högre krav på mig än så. Så att jag inte plötsligt står där en dag och det är för sent. För ett problem med att vara humanist och ha empati som främsta vapen är att det är lätt att bli jämnad med marken när andra kommer med våld och förtryck som sina medel. Otänkbara saker händer ju, som världskrig, eller för den delen Donald Trump, och det känns som en barnkammarramsa i syfte att lugna oss att mena att det inte kan hända igen. Bara SDs stora stöd får det att svindla för mig. Så nog borde jag och andra skärpa oss och mer aktivt bidra till den framtid vi vill ha. Och för den delen bidra till att vi alls får en framtid, eftersom klimatförändringarna och den väg vi är på gör att det ser dystert ut.  Nu är min lilla uppsats slut.