Violette Leduc

Violette Leduc skrev sitt liv, påhejad av Simone de Beauvoir, och verkade ha en komplicerad personlighet. Jag känner mig inte särskilt besläktad med henne, men ändå lite inspirerad. Det där modet, kompromisslösheten.

Jag skriver inte om mig. Inte på det viset. Och jag har klurat på om det är för att jag är rädd. Och kommit fram till att det inte främst är därför, utan för att mitt skrivande hämtar kraft ur något annat. Men så klart finns där också en rädsla. Att vara blottad. Men också rädslan av att vara självupptagen. Och att blotta andra. En dag kanske drivkraften kommer. Men nu har var försök resulterat i att jag blir jag lite oinspirerad. Jag upplever det inte som samma upptäcktsresa, inte samma lekfullhet. 

Funderat på om det haft med det levda livet att göra. Men, njä. Det finns författare som gör konst av inte särskilt remarkabla liv. Och det liv jag levt har ingredienser och historier, tematik och dramer. Inte extrema, men ändå tillräckligt för att kunna berättas på ett eller annat vis som skulle kunna skapa konst. 

Anledningen till att jag tänker på Violette Leduc att vi i går såg filmen Violette (från 2014 av Martin Provost) som följer henne från det att hon börjar skriva, försörjer sig som svartabörshandlerska under andra världskriget, blir vän med Simone de Beauvoir, debuterar och slår igenom med sin femte roman Oäktingen (La Bâtarde) som kom ut 1964. Det var en fin film.